Jag har under dagen upptäckt att jag har ett nytt tvångsbeteende.

Jag kan inte svara i telefonen efter första signalen. Jag måste vänta tills minst två signaler gått. Varför vet jag inte, men handen förmår bara inte lyfta luren tidigare.

Kanske har jag någon slags inre föreställning om att jag vore en desperat och ensam människa som sitter och väntar på att någon skall ringa?

Jag kanske är en ensam och desperat människa? Vissa dagar är jag det. Borde jag då svara direkt i telefonen om jag vill att världen skall se hur ensam och desperat jag är?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...