Vi vandrade på Lunds gator och möter plötsligt en ung man från naturskyddsföreningen som frågar om vi har tid en stund. Det hade vi. Särskilt då han såg mycket sympatisk ut och verkade trevlig. Han berättade om miljöfadderi och om naturskyddsföreningens arbete mot miljöförstöringen. Det lät bta och dessutom kunde vi inte med att efter 20 minuter säga nej, utan skrev på papprena. Men först efter löfte om att man inte behövde börja med fadderiet innan i höst då man tjänat lite pengar och förhoppningsvis inte behöver leva på vatten och bröd som nu innan studenten. 

Till det mer komiska hör att han plötsligt, mitt i informationen, frågar om vi tycker att han pratar mycket skånska (hans mamma är visst från Göteborg). Vi svarade att det gör han uppenbarligen inte då vi förstått varenda ord han sagt (haha). Sedan kom vi fram till att han nog inte pratade alls särskilt mycket dialekt då han själv inte alltid förstår skånska.

Valborg (förlåt, siste april som det heter här nere) blir svår att spendera på något annat sätt än i lägenheten då vi inte kommer in någonstans. Helst skall man vara tjugofyra. Annars tjugo med studentlegetimation. Är det en studenstad vi befinner oss i kanske?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...