I engelska parken sitter alla studenter i grupper och diskuterar och löser uppgifter. Det vill jag också göra.

Jag kanske inte är så skoltrött i alla fall. Jag kanske bara är social?

Jag vill också gå i skolan! Ha klasskompisar som jag löser uppgifter tillsammans med. Så att jag kommer ihåg det jag lärt mig i mer än två månader.

Jag tycker om såpbubblor. De skimrar i så många färger. Och så flyger de så fint. Liksom svävar. Tills de går sönder.

Om man häller grönsåpa i blandningen blir de större. Och skimret liknar det i bensin.

Jag och E blåste och blåste. Så stora som möjligt. Så små som möjligt. Blåsa många. Blåsa få. Blåsa ihop bubblor. Och blåsa flera i samma.

Sedan jag var barn har jag alltid velat hålla bubblorna. Men det går inte. De är för sköra.

E sa att det visst går. Vi geggade in mina händer i Yes och vatten. Jag kupade händerna och E blåste. De höll. Jag höll dem! Lyckan över att barndomsdrömmen uppfylldes är svår att beskriva.

Jag var fem år igen. Och barfota. På gräsmattan utanför huset. En glassburk med såpvatten. En ståltrådsram. Men denna gång höll bubblorna.

Nästa gång ska vi köpa glycerol. Och ståltråd. Så att vi kan blåsa riktigt stora bubblor.