Gårdagkvällen spenderades hos Moster. Hon berättade om något hon läst. Om en ny kategori människor som söker sig till psykvården. 80-talister med livsstilsdrömmar som krossats.

Vad beror det på? Är det det att vi mår sämre än tidigare generationer vid obehagliga besked som dessa?

Eller är det så att vi är vana vid att allt går smärtfritt och som på räls? Och att vi förväntar oss att utomstående myndighet skall hjälpa oss med livskriser som människor i alla tider har klarat på egenhand?

Jag tror dessvärre att det beror på det senare.

Och tänker återigen på flyktingarna. Med ens känns allt så pinsamt. Vi klarar inte ens av att leva ett tillsynes fullt normalt liv.

Jag tillhör en bortskämd generation...