Så hette helgens kurs.

Jag spenderade två dagar i Röda Korsets lokaler för att utbilda mig till stödperson. Det var givande. Att lära sig om de olika chockfaserna. Om dess symptom. Om försvarsmekanismer.

Runt femton personer som skulle öva på att vara stödpersoner åt varandra. Och jag förundrades över hur lätt det tycktes vara att öppna sig inför varandra.

Under dagarna fick jag lyssna till minst sju olika trauman. Alla svåra. På sitt sätt. Sorg kan inte mätas. Hur svår en kris blir beror på våra tidigare erfarenheter och referenser.

Men tydligt blev det i alla fall. Hur otroligt bra vi har det häruppe i nord. Ett svårt trauma kan för oss vara när en nära anhörig försvinner. Något som egentligen är en naturlig del av livet. För de som flytt hit från andra länder kan ett verkligt trauma handla om att man blivit vittne till tortyr. Som barn. Kanske är det till och med en förälder som setts torteras till döds.

Ja, vi har det bra.