Ikväll jobbade jag. Serverade hos en ovanligt fin familj. En sådan som rör sig högst upp. I toppen. Jag kände igen varje namn. Men kunde inte placera. Inte alla i alla fall.

Fördrinken var bullrig och de pratade sådär fint. Med lååånga eeen och utan att öppna munnen ordentligt. Liksom släpigt. Två glas champagne och fyra glas vin senare kunde jag inte höra alls.

Det delades ut böcker. Om kommunismen. Kommunismens baksida förstås.

”Vi måste alla läsa om kommunismens faror!” Det var värden.

Senare under kvällen kom ett tal. Bejublat. Med skämt om finanskrisen. Och jag tänkte att ja, ni kan ju skämta gott. För ni har era pengar i tryggt förvar. Kanske i ett skatteparadis? Ni är i alla fall inte anställda på den bilfabrik som tillverkat er fina taklösa bil. Nej, skratta ni åt finanskrisen som inte tycks märkas av.

”Vi fick kork i vinet. Det första glaset var bra men det här senaste var det kork i” Först förstod jag knappt. Det var ju det där med artikuleringen. Och vinet. I kombination.

Jag bet ihop, log och bad om ursäkt. Jag kunde ju inte berätta att det faktiskt var värden som öppnat vinflaskorna. Allihop. Med sin super-avancerade-special-vinöppnare-i-eget-etui.

”Inget efterrättsvin, men gärna lite rött. Utan kork” Och så ett litet överlägset skratt. Jag bet ihop igen. Och gick genast iväg för att hämta mer av det röda.

”Finns det ingen sopsortering” frågade jag K. Men nej, och jag tänkte på invandrarna. De vars åkrar blivit öken. Och på dessa människor. Som inte hjälper miljön ett dugg och sedan inte vill ta hand om de jordlösa och hungriga. För det är ju de som röstar så… Inte ens rättvise-bananer. Nej Fyffes var det. Hur var det nu igen? Ramsan som pappa lärde mig som liten. Fyffes bananer, världens mest lättsmälta föda, smakar skit redan i munnen.

”Men vad jobbar du med egentligen, jag har förstått att du inte är student? Och inte servitris på heltid” Det var värdinnan till min kollega.

”Ja, jag jobbar som undersköterska” svarade K.

Tystnad.

”Jasså? Ja, jag beundrar er… Ni som… Ja… Ni som jobbar”

Men de var snälla. Värdparet alltså. Och riktigt roliga. Det var egentligen mest gästerna som var jobbiga, dryga, otacksamma. Ja sådär som de har en tendens att vara…

Men nu höll jag på att glömma. Diskborsten! Från Alfa Laval Agri. En sådan som de hade i mjölkrummet. När jag var liten och fick hjälpa L i ladugården.

 

malin

6 mars 2009 11:15

Det hade vi med:) Diskborstar alltså! För det är väl inte hos oss du menar? Det grämer mej att jag inte kan komma på vem L är..!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...