Jag läser tidningen. Som vanligt till frukost. För första gången på många dagar är inte Wanja Lundby Wedin toppnyhet. Nej tillbaka i topp är ännu en bonus-härva. 5.7 miljarder. Miljarder! Och de flesta är män. Som vanligt. Det är ju vansinnigt. Säkerligen har de varit stressade och pressade, men det har nog de anställda tjänstemännen också varit. Och Hur många miljoner är skäligt? Gör de ett bättre jobb för att de får så mycket? Och är deras arbete med att sitta i möten hala dagarna och förhanlda om viktiga saker mer värt än alla andra yrken? Den ensamstående kvinnan som sliter dagarna i ända på ett ålderdomshem för 17 000 i månaden? Hur många procent är det av bank-nissarnas bonusar? Hur många procent är det av lönen? Bah! Jag orkar inte. Stänger av. Trots att det kryper i kroppen.

Det värsta är att jag inte kan bojkotta det. Jag menar, jag kan låta bli att köpa Nestles produkter. Eller Axas. Eller Äggen från burhöns. Men vart skall jag ha mina pengar? Hur jag än gör måste en vanlig bank vara inkopplad. Och jag hatar det! Att ingå i ett system jag inte sjäv har valt. Och som jag inte kan påverka. Det kryper under skinnet och jag får en känsla av instängdhet. Måste ut. Måste få luft.

 

Lilla O

1 april 2009 15:31

Håller med! Både i att det nästan alltid är män och att det är omöjligt att aktivt bojkotta bankerna. Möjligen kan man välja en mindre bank, men det blir inte så stor skillnad.

http://lillao.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...