Att det skall vara så svårt för dem att förstå.

Jag såg den unge mannen ganska tidigt. Anade att han kanske kollade in mig lite extra. Men var inte säker. Kvällen gick och dansgolvet blev fullt. Vi dansade och jag hade riktigt kul. Så dyker han upp. Försöker dansa sig in i vår grupp. Men jag vill inte. Han har inte sagt ett ord. Bara tittat. Och inte på något charmigt sätt. Då behöver han väl inte släppas in? Jag tänker att han går nog stax om vi ignorerar honom. Det brukar fungera. Så jag fortsätter att dansa med ryggen mot. Tror att han försvunnit när jag plötsligt känner en hand på vardera höften. Jag slår bort dem och går raskt över till andra sidan. Borde jag skällt ut honom? Jag tror det. Vänt mig om och sagt att det är min kropp och att jag bestämmer vem som får ta på den. Men jag blir alltid så paff varje gång att jag tappar orden. Jag dansade några danser till och gick hem. Det var inte roligt längre.

Att det skall vara så svårt att förstå det. Att min kropp är MIN och ENDAST min. Att det skall vara så svårt att respektera mig.

 

Moster

21 september 2009 09:20

Ja, jättejobbigt att alltid behöva vara beredd på att det där ska hända.

http://bloggen.sigbritternald.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...