Att det skall vara så svårt för dem att förstå.

Jag såg den unge mannen ganska tidigt. Anade att han kanske kollade in mig lite extra. Men var inte säker. Kvällen gick och dansgolvet blev fullt. Vi dansade och jag hade riktigt kul. Så dyker han upp. Försöker dansa sig in i vår grupp. Men jag vill inte. Han har inte sagt ett ord. Bara tittat. Och inte på något charmigt sätt. Då behöver han väl inte släppas in? Jag tänker att han går nog stax om vi ignorerar honom. Det brukar fungera. Så jag fortsätter att dansa med ryggen mot. Tror att han försvunnit när jag plötsligt känner en hand på vardera höften. Jag slår bort dem och går raskt över till andra sidan. Borde jag skällt ut honom? Jag tror det. Vänt mig om och sagt att det är min kropp och att jag bestämmer vem som får ta på den. Men jag blir alltid så paff varje gång att jag tappar orden. Jag dansade några danser till och gick hem. Det var inte roligt längre.

Att det skall vara så svårt att förstå det. Att min kropp är MIN och ENDAST min. Att det skall vara så svårt att respektera mig.