Specialvisning i skolan idag. Av Erik Gandinis Videocracy. Efteråt kom han in och vi fck diskutera. Det var en bra film. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Egentligen är det vidrigt med hela fenomenet men vi skrattade ändå. Åt de näst intill nakna flickorna som åmade sig inför kameran. TV-producenten som hyllade Mussolini. Den unge Corona som fotade kändisar i obekväma situationer för att sedan sälja bilderna. Men inte till pressen, utan till kändisarna själva. En modern Robin Hood (som yar från de rika och ger till sig själv) enligt honom själv. Jag skulle nog säga utpressning. Ibland kändes det som ett skämt. Kan det verkligen vara sådär?

En Italienska i publiken verkade lite stött. Sa att hon inte var Berlusconianhängare men att det faktiskt inte var hela Italien. Nej inte hela Italien kanske, men en stor majoritet av medierna. Och det är det som gör landet så intressant. En censur som finns utan att landet är diktatur eller rent odemokratiskt. Tutt-tv är normal-tv. Och att premiärministern äger medierna ses inte som något märkligt. Det var ju det han vann valen på! Att göra med landet så som han gjort med sina företag. Men det värsta är egentligen inte Berlusconi. För när han är borta, försvinner tutt-tv då? Svårt att tänka sig. Men kanske kan de först då börja reformera den. Så att man på sikt slipper få ont i magen på grund av de extrema och vidriga könsstereotyper som basoneras ut?