Jag satt på tåget mot Göteborg (eller framsidan som Moster brukar säga) och kurslitteraturen började bli mer och mer svårläst i det allt dunklare ljuset. Vi stannade på Örebro Södra och jag funderade på vem som skulle komma att bli sällskap nummer tre på resan.

En äldre man denna gång. Omkring 80 skulle jag gissa på. Med starr på vänster öga. Knappt har han satt sig ned innan han frågar vad jag läser. Jag beskriver kurslitteraturen och han frågar snabbt som sjutton vad jag läser annars. Och jag berättar om boken jag läser just nu, Charlotte Brontës Jane Eyre. Sedan frågar jag vad han brukar läsa. Han berättar att han mestadels läser historiska böcker som han lånar på biblioteket.

En liten hobbymissionär var han. Å den svenska neutralitetens vägnar. Han tyckte att det var förskräckligt mycket ned-klankande på hur neutraliteten behandlats under krigstiden. Och nu verkade han se det som sitt livs (som pensionärs?) mission att utbilda det svenska folket i Sveriges handlande under andra världskriget. Han började genast berätta de mest otroliga historier om hur brittiska och amerikanska piloter hamnat i Sverige. Som mellanlandare (eller vad man ska kalla det) eller på grund av krascher. ”De tyska vågar jag inte läsa om, det intresserar mig inte”. Och hur de tagits om hand.

Finska vinterkriget hann han prata lite om också. ” Oosh, nu är det bråttom här” Och fort gick det. Speedlektion kan man kalla det. Även denna med fokus på neutraliteten. Hur vi hjälpte finnarna. Sen ropade de Lakså i högtalarna och min vän sa tack för sällskapet och att det var trevligt att träffas. ”Ja, jag tar ju varje chans” sa han och syftade nog på speedlektionen i historia. ”Du kommer bli en bra journalist, så öppen och pratsam. Och snygg och grann med. Lycka till med studierna!”

Jag undrar vad han hette?