Fösta riktiga skoldagen. Med föreläsning och introduktion och sånt där. Eleverna trillar in och sätter sig. Just det. På varannan bänk och gärna längst ut på raden. Så att man måste kliva över och in, emellan. Typiskt svenskt tänkte jag. Att vi alltid gör såhär.

Två klasser på samma delkurs. 140 elever. Största salen på institutionen. Ändå så räcker inte platserna.

Efter pausen ska vi in igen. Alla gör precis som första gången. Och jag kan inte låta bli att fnissa. För den här gången visste vi ju att antalet platser var för få. Men är det inte väldigt svenskt? Att hålla på sin integritet och det peronliga avståndet in i det längsta? Så länge att det bara blir fånigt. Och korkat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...