Tiden narmar sig sitt slut. Nastan varje dag far jag fragor som: Varfor aker du? Maste du aka? Kan du inte boka om din flight, atminstone fira jul och nyar med oss. Och ja, det later lockande. Jul med familjen och den lilla nyfodda. Nyar med alla fina manniskor jag mott. Idag nar jag gich till internetcafeet kande jag mig sa tudelad. Visst langtar jag efter Sverige. Men mest manniskorna. Inte landet i sig sa mycket. Och definitivt inte den kalla atmosfaren som jante-lagen for med sig. Och ibland kanner jag mig tryggare har. Har har jag en sysselsattning. En bostad. Ett liv. I sverige har jag bara ett liv. Det sociala. Det stressar mig.

Paul pa internetcafeet har spelat halleluja med leonard Cohen tre ganger. for mig nu. Han ar bra. Jag skall ge honom nagot innan jag aker. Han ordnar sa mycket hela tiden. Servar och har sig. Och billigt ar det med. 10 ore i minuten. Och spelar bra musik. Nu ar det Jamie Cullum. Och jag tanker pa A som hade spelning i min stad i veckan. Ibland ar det Counting Crows. Och tankarna far ivag till M. Och pa var lat. Jag saknar min musik!!!

Igar pa matatun till jobbet pratade jag och Serena oavbrutet. Som vanligt. Tva personer som ar ovanligt pratglada kan bara inte vara tysta. Sarskilt som den ene ar tamligen nyforalskad i var host-bror. Serenas italienska accent gar det inte att undvika. Hon larde sig engelska under ett ar i australien. Vid 25 ars alder. Lite forvanade blev vi darfor over den medelaldersman som pockade pa var uppmarksamhet. Han tittade pa oss och sa tack. "Tack! Tack sa jattemycket for att ni rostade pa Obama" Det ar verkligen det viktigaste som hant har i landet sedan oroligheterna lade sig i mars. Han sag verkligen uppriktigt tacksam ut. Och han ville verkligen fa det sagt. Fa saga tack.

Nu skall jag ga hem. Och ta en konflikt. Jag tror att jag lkart mig att inte vara fullt sa radd for konflikter sedan jag kom hit. Eller sa ar det bara for att det inte galler min familj eller de personer jag umgas med dagligen.

Det galler Mama. Hon blev farmor i tisdags. Hon akte in till sjukhuset for att se babyn. Och blev kvar. Nar jag lamnade huset idag var hon fortfarande inte hemma. Hon lamnade med orden: Kan du lamna 100 ksh till Lauretta? Till kvallsmaten?

- Nej det kan jag inte. Jag  har bara 150 och de behover jag nar jag skall ta mig hem fran stan i eftermiddag.

Jag var arg. For att hon tog forgivet att jag skulle betala nar hon inte har pengar. Hon fragade redan i mitten av manaden om nagon av oss kunde lana henne 2000 ksh. Och vi fragade oss vart de 13 500 hon far varje manad for oss fran organisationen tagit vagen. Sedan sade vi ingenting. Ett tyst nej.

Eftersom hon inte lamnade nagra pengar var jag tvungen att betala. Kirsten hade inga kontanter ute. Och Serenas kort funkade inte. Mat maste vi ju ha. Nu har jag betalat varje dag. Och skulden vaxer. Det konstiga ar att det har kostat ungefar 600 ksh (60 kr) att foda fyra personer i fyra dagar. Sa vart sjutton har hon gjort av mina matpengar? Det skall hon fa svara pa. Och stackars Lauretta. Hon vill inte be om pengar sa hon ar tyst. Igar lod konversationen sa har:

-Vad blir det till middag?

-Ughali... (mjol som kokas med lite vatten till en fast deg)

-Och gronsaker?

-Nej, jag vet inte...

Jag mindes stuvningen foregaende kvall som varit mest redning och gick ut i koket. Totalt rensopat. Sedan gick jag upp ocg hamtade penga.

-Ta de har och kop gronsaker for.Nu ar din mor skyldig mig 500.

Oj, det blev langt.