Det har varit den varsta veckan har. Verkligen. Magen har kranglat. Mum gjorde mig oerhort besviken. Jag blev ranad. Den lilla fagelungen. Ja, fasligt mycket pa en gang. Men anda ar jag pa stralande humor. Anda skillnaden ar att jag inta har panik over att jag maste aka hem. Det ar snarare manniskorna har som har panik over att jag lamnar dem. Mama Christine grat nastan idag. Hon vill adoptera mig. Men jag kan alltid komma tillbaka. Och det vet jag att jag kommer att gora. Det har jag lovat Mama. Vi ar vanner igen. Om man ar spikrak mot henne ar det inga problem. Hon forstod mig och bad om ursakt. Allt handlar om kommunikation. Alltid.

Igar blev vi ranade. Fem vita tjejer. Mitt emellan Mombasa road (stor som en motorvag) och sakerhetsgrinden till courten. Vi skulle halsa pa Almuth och Jordan i deras nya lagenhet och klockan var nagonting mellan 7 och 8 pa kvallen.

Plotsligt kommer en man fram och fragar vart vi ar pa vag. Vi svarar inte och han tar tag i en vaska. Plotsligt ar de fyra man som river och sliter i matkassar och vara vaskor. Amelies ranare var tamligen trevlig och forklarade att hon inte behovde vara radd. "I dont want to fuck you". Han var bara intresserad av pengar och mobiltelefonen. Han behovde det till sina barn sade han. Hon kunde till och med forhandla sig tillbaka sitt SIM-kort. Min ranare var lite mer brutal och tog allt. Oturligt nog hade jag pass och VISA-kort med mig. Det brukar jag inte ha, men eftersom vi hade en heldag i stanhadejag dem med mig. Borta med vinden och jag borde vara hyperstressad nu. Konstigt nog inte alls. Inte det minsta. Jag var inte ens radd for ranarna! De var sa oproffessionella och det var uppenbart att de inte hade annat an mat och pengar i tankarna. Jag vantar pa chocken och vi far val se om den kommer.Kanske var min hjarna sa installd pa att bli ranad. Inte for att jag forvantade mig det, men manga av volontarerna har blivit av med bade tva och tre telefoner. Och om man inta laser in sig i sitt hus sa kommer man forr eller senare bli ranad i detta land. Och som sagt, de ar mest intresserade av telefonen, pengarna och om du har nagot atbart. De gor det for overlevnad. Inte som i sverige. Mer som ett fritidsintresse. Med kickar och extra fickpengar.

Jag hade bara lite extra otur som hade de andra sakerna med mig. Och kameran. Sa jag far mala tavlor till er dar hemma istallet.

Kanske skulle vi inte ha gatt dar, men det var ett svarbedomt fall. Omradet ar lugnt i kenyanska matt och standarden hog. Men saklart kan man aldrig vara nog forsiktig och kanske borde vi tagit taxi. Fragan ar om det hade hjalpt. Efter att ha pratat med grannen idag pa morgonen insag vi att det kanske inte hade spelat nagon roll. Det ar en liga som opererar i omradet.