Först läser jag här. Det är Linda Skugge som skriver om hur hon insåg att äktenskapet är en kvinnofälla. Hon menar att äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Det kanske hon har rätt i. Men sen då? När hon skriver om att hon tror på att anlita folk. Efter skilsmässan. ”ett par starka karlar som fäller ett träd” eller killen som kommer och tvättar din bil. Men hur stereotypt är inte det då? Var det inte det vi skulle ändra på? Blanda olika kön, yrken, etnicitet och erfarenheter i en enda stor röra och plocka lite av allt. För alla har ju något. Något att bidra med.

Nej istället ska vi köpa stereotypa tjänster. En kille kommer och tvättar min bil. En invandrad kvinna städar mitt hem. Nej tack!!! Och om jag inte har råd med tjänsterna? Varken som gift eller frånskild? Är inte jämställdhet för mig då?

Sedan läser jag ett annat inlägg i debatten. Den om jämställdhet alltså. Denna gång är det bloggerskan Blondinbella som berättar att hennes största fiende är kvinnlig avundsjuka. Och ja det kanske kan ligga något i det. Vi är ibland dåliga på att uppskatta varandra. Men mest håller jag inte med. Hon pratar om kvinnor som motarbetar medan männen uppmuntrar. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur hon slagit igenom. Modeblogg. I mina ögon är hon mer utav en slags reklampelare. Såld som sådan? Företagen vet att hon har en stor läsarskara så det är väl klart att de vill synas på hennes sida då. Och handlar bara jämställdhet om framgång? På arbetsmarknaden? Är inte begreppet bredare än så? Om jag inte vill nå stor framgång (vad nu det är förresten). Om min största dröm är att bli undersköterska. Och stanna där. Är inte jämställdhet för mig då?

Sen tänker jag på verkligheten. Min verklighet.

Tänker att det finns en värld utanför Blondinbellas. En värld utanför den där man tjänar obeskrivligt med pengar på bloggande om mode och skönhet. Det är den värld jag kommer ifrån. Den med extrema stereotyper. Den man så tydligt upplever om man kommer från en liten byhåla. 100% män på industriprogrammet. 99% män på elprogrammet (fast det är i en årskull, övriga 100%) 95% kvinnor på vårdprogrammet.

Min vän berättade häromdagen om sina upplevelser. 7 veckor in på lärarprogrammet kommer hon ut på sin första praktik. Hon följer med läraren till klassen och dagens lektion i samhällskunskap. Klassen består av 100% killar och inriktningen är bygg, el eller industri tror jag. Hon kommer in genom dörren och hör direkt. Lagom högt. Så att läraren inte hör, men hon. Ett antal testosteronfyllda gutturala ljud och ett "tjena snygging" Följt av 20 pojkar i kör: höhöhöhöhö. Och det blev inte bättre. Naturligtvis är det svårt att bevisa, men när en mobiltelefon riktas mot en, utan att det verkar skrivas sms på den. Följt av ett enda litet klick. Ligger det inte nära till hands att misstänka fotografering då? Och obehagskänslorna kom. Jag fick ont i magen. Förstod precis. Känslan av litenhet. Och av frustration. Att ALLTID vara ett objekt. Mot sin vilja.

Är detta att inte bli motverkad av det manliga könet? Motverkad i sin yrkesroll?

Sedan skrev hon att ”jämställdhetsfrågan är ingen könsfråga utan snarare en kvinnofråga, oss kvinnor emellan” Och jag tänkte. Hur skall vi någonsin nå jämställdhet utan männens hjälp?

Suck! Vart tog de kloka feministerna vägen?