En bit in i föreställningen skall en bandspelare spela något. Musik tror jag. Ett alarmerande tjut sätter igång. Det slutar inte och jag börjar tänka att det kanske inte är meningen. Men nej, när det gäller Hassen Khemiri vet man aldrig. Så det ska nog vara så. Sedan kommer en tekniker upp på scen. Men jag är fortfarande inte säker på om det är fejk eller på riktigt. Tidigt i pjäsen anpassade de replikerna till Uppsala så varför skulle de inte kunna låna in en tekniker för att förvilla publiken? Ytterligare en tekniker kommer upp på scenen. Och ännu en. Nej det var inte meningen. Att det skulle tjuta sådär alltså. Och skådespelarna gör mer eller mindre bra ifrån sig vad det gäller att hålla spelet vid liv. Att hålla rollerna. Särskilt en utmärker sig. Manusförfattarens bror. Han börjar åka på stolar och underhåller publiken riktigt bra. Han tar fokus från teknikerna som kan jobba "ifred".  Ja, fett med cred till lillebror khemiri! Han var bäst. Hela tiden. Men jag blir oftast mest imponerade av sådana. De som gör stumma roller alltså. Att man kan synas mest utan att prata? Genom kroppsspråket. Och mimiken. För det där med mimik, det kan han!

Bra var det. Se den om ni har möjlighet. Och den berör. Hela kvällen hade jag en klump i bröstet. Hur kan man stänga ute någon ända in till slutet? Bara stänga ridån och vips! Så är han borta.