Igår var det inskrivning på JMK. Vädret var fint och jag bestämde mig efteråt för att testa mitt lokalsinne. Tog en tvärgata rakt ned från institutionen och hamnade på Valhallavägen. Bra! Här känner jag igen mig tänkte jag. Och trodde att jag hittade till centralstationen från stadion. Det gjorde jag inte. Tankarna snurrade runt. Odengatan. Det känner jag igen. Då har jag nog varit här... Sveavägen? Här känner jag ju faktiskt igen mig på riktigt! Men hur kommer man till centralen? Östermalms torg? Det låter också bekant. När kan jag ha varit här då? Så slog det mig till sist. Att jag kanske inte alls varit på dessa gator. Att de bara lät så bekanta på grund av det dumma sällskapsspel jag allmänbildats (?) med under uppväxten. För hur skulle jag annars kunna gator i Stockholm som jag aldrig varit på?

Jag hittade fram till slut. Efter en tur på myrornabutiken-som-jag-bara-känner-igen-mig-vid-men-inte-vet-på-vilken-gata-den-ligger-på så frågade jag och fick en beskrivning som i alla fall gav rätt riktning.

Jag tycker om såpbubblor. De skimrar i så många färger. Och så flyger de så fint. Liksom svävar. Tills de går sönder.

Om man häller grönsåpa i blandningen blir de större. Och skimret liknar det i bensin.

Jag och E blåste och blåste. Så stora som möjligt. Så små som möjligt. Blåsa många. Blåsa få. Blåsa ihop bubblor. Och blåsa flera i samma.

Sedan jag var barn har jag alltid velat hålla bubblorna. Men det går inte. De är för sköra.

E sa att det visst går. Vi geggade in mina händer i Yes och vatten. Jag kupade händerna och E blåste. De höll. Jag höll dem! Lyckan över att barndomsdrömmen uppfylldes är svår att beskriva.

Jag var fem år igen. Och barfota. På gräsmattan utanför huset. En glassburk med såpvatten. En ståltrådsram. Men denna gång höll bubblorna.

Nästa gång ska vi köpa glycerol. Och ståltråd. Så att vi kan blåsa riktigt stora bubblor.

Så hette helgens kurs.

Jag spenderade två dagar i Röda Korsets lokaler för att utbilda mig till stödperson. Det var givande. Att lära sig om de olika chockfaserna. Om dess symptom. Om försvarsmekanismer.

Runt femton personer som skulle öva på att vara stödpersoner åt varandra. Och jag förundrades över hur lätt det tycktes vara att öppna sig inför varandra.

Under dagarna fick jag lyssna till minst sju olika trauman. Alla svåra. På sitt sätt. Sorg kan inte mätas. Hur svår en kris blir beror på våra tidigare erfarenheter och referenser.

Men tydligt blev det i alla fall. Hur otroligt bra vi har det häruppe i nord. Ett svårt trauma kan för oss vara när en nära anhörig försvinner. Något som egentligen är en naturlig del av livet. För de som flytt hit från andra länder kan ett verkligt trauma handla om att man blivit vittne till tortyr. Som barn. Kanske är det till och med en förälder som setts torteras till döds.

Ja, vi har det bra.

Jag stod vid övergångsstället. En av dem såg mig i ögonvrån. Han var tvungen att vända sig om för att att titta på mig ordentligt. Obehagligt tyckte jag. Efter en bit gick jag om dem. De pratade på engelska. När jag kommit någon meter framför dem bytte de till spanska. Ännu mer obehagligt. Det kändes som de pratade om mig. 

Med ens blev jag en liten. 14 år. Korridorer och tyckande omringade mig. Klaustrofobisk är känslan. Och detta bara för att tre unga killar bytte språk?

Vinden är varm idag. Himlen är blå. Jag tror det kallas vår. Kvinnan i mataffären har börjat hälsa. Är jag där så ofta? 

Svaret är: vad man vill. För han hör dig inte.

Min pappa är en elefant med röd tröja och rosa hörselskydd. Man kan kalla honom en massa saker utan att han hör. Det är för att han är döv. På ena örat. För att han ska höra där måste jag skrika i minst 80 dB. Det klarar jag inte. 

Man nu kan man inte prata bakom hans rygg längre. Han har fått en ny hörapparat. Med en mikrofon bakom det döva örat, så kan han höra från båda hållen igen. Bra tycker jag! Pappa också. Särskilt på kalas, när många människor vill prata. Inte bara de på vänstersidan.

Igår började den nya kursen. Teori och Uppsatsarbete. Föreläsaren talade om vetenskap. Varför vetenskap? Han sa att "vi" skriver om saker på samma sätt som till exempel författare och journalister. För att få kunskap om världen.

Men så finns det saker som skiljer. Jasså tänkte jag, med ena foten i bonderiet och den andra i akademikervärlden. Tankarna var i radion.

Så här sa han. Vetenskapen är systematisk, omprövande och ett bidrag till en helhet. Och så det där sista. Om strikta regler. Då förstod jag.

Jag är ingen akadmiker. För jag tycker inte om strikta regler. Det är det tråkigaste som finns. Kanske är det därför motivationen är lika med noll? Att skriva tio sidor PM om artiklar man läst och knappt tagit del av. Eller kanske, "tagit del, ej förstått"? Som pappa brukar säga

Det var julstressigt på terminalen. Och vardagshjältarna gjorde sitt bästa med höga röster för att alla skulle komma på rätt buss. Jag brukar kalla dem så. Vardagshjältar. De förtjänar ett finare ord än bussvärd eller vad de nu kan tänkas ha för titel (har de ens någon?). Och framför allt förtjänar de mer än gnälliga passagerare som är arga för ingenting.

För egentligen är det de, passagerarna alltså, som bara inte ser informationstavlan precis bakom dem. Och när vardagshjälten visar och pekar känner de sig dumma och blir arga. Istället borde de le och säga, stackars dig som får stå ut med så många förvirrade människor med dumma frågor varje dag.

Jag fann en plats. Framför satt en man. Han hade lutat sätet. Sädär så att man får problem att krångla sig in med sina påsar och ytterkläder. Men sen, är man väl grejat färdigt, sitter man som i ett skruvstäd.

Jag blev trött och kunde inte låta bli att stöta till hans säte. Först en gång. Och sedan en gång till. Då förstod han. Att det kanske var lite väl trångt för mig. Och fällde upp sätet en aning.

Jag brukar göra så. Jag har lärt mig av mamma.

När jag åker buss lite halvlångt sådär. Om det är fullt på bussen och jag sitter innerst. Ingen reflekterar över att deras plats behövs bättre av den gamla tanten med kryckor. Då reser jag mig och säger ursäkta damen, du kan få min plats. Och medan jag försöker ta mig förbi min granne kommer oftast någon vänlig själ på att hon eller han, som ju faktiskt sitter ytterst, kan erbjuda sig att stå i tantens ställe.

Eller när det är halvfullt. Sådär så att alla tvåsäten är upptagna och man måste sätta sig bredvid någon. Då väljer jag ut någon som demonstrativt lagt upp sin väska bredvid sig och frågar artigt om det är ledigt där. För jag tycker inte att det är okej att göra så. Man kan inte ha ensamrätt på ett tvåsäte. Och varför skulle det vara så farligt att sitta bredvid mig? Jag har inte rabies. Inte någon smittsam sjukdom över huvud taget faktiskt.

Sen lyssnade mannen på sådan där Bollywood-musik i lurar som inte var täta. Det var högt. Som om han ville dela med sig av sin musik till hela bussen. Tack. Det var ju omtänksamt.

Vi rullade ut från terminalen och busschauffören pratade med alla passagerare i sin mikrofon.. Lovade att ta oss ner i landet på ett säkert sätt och informerade om säkerhetsbälten. Han hade en fin röst som lät snäll. Jag blev glad igen.

Nyss hemkommen från arbetet. Det var riktigt intreassant idag. Och lite läskigt också. Jag hade en catering själv och var lätt nervös måste jag säga. Det är tredje gången jag jobbar och har ingen som helst koll på företagets rutiner eller var saker skall hämtas och så vidare.

Det var något slags firande med buffé, och en ombudsman från huvudstaden var inbjuden. Även mycket högt uppsatta personer från universtet var där och jag kände mig liten och vilsen. Tänkte att det var extra viktigt att sköta arbetet. Fånigt egentligen. Alla kunder skall ju mötas med samma respekt. Oavsett deras så kallade "rang".

Under kvällen blev jag uppvaktad av en småung (runt trettioi kanske) man som ville träffas och diskutera freds- och konfliktkunskap. Han var förvisso trevlig och jag skulle väl kunna fika med honom om jag tyckte att jag hade tid med det och var säker på att han inte skulle förvänta sig något annat än just kaffe och diskussion.

Han gjorde sig ideligen ärenden bort till min plats vid buffé- och vinbord. Och tillslut gav han mig sin telefon. Bad mig passa den medan han drog sig tillbaka.

Syftet var att jag skulle skriva in mitt nummer och av någon anledning gjorde jag det. Kanske för att jag inte vågade stå och förklara för honom inför höjdarna att jag inte var intresserad. Fast det borde jag kanske ha gjort.

"Maten var ju bra, men den lilla servitrisen var inget vidare. Ja, hon stötte ju på de yngre männen i sällskapet"

Visserligen var det uppenbart att det var han som var på mig och inte tvärtom, men blickarna fick mig att snällt skriva in mitt nummer och inte äventyra något. Men vad skulle jag äventyra egentligen?

Fy! Jag tycker inte om att bete mig sådär. Ge vika inför saker jag inte tycker är okej, bara för att jag är ny på området och inte kan se sociala reglerna. Varför ens bry sig om dem?

*

Varför är alltid efter klockan 22.00 den bästa tiden att dammsuga?