Ja, efter tre dagar i Varberg är vi nu hemma. Jag måste bara berätta om den första dagens otur. Vi hade bestämt avresa från ICA:s parkering klockan nio tisdag morgon.

Det första som händer är att jag får backspegeln i näven när jag skall ställa in den (bäverbilen är en ford fiesta årsmodell 1988). In på ICA och köpa karlssons klister och tejp. Nästa problem: fel batterier till CD-spelaren. In på ICA igen och byta till rätt sort.

Nästa problem är vägbeskrivningen. Från vilket håll gällde den? Om man kom från malmö eller väg 41? Totalt värdeslös! Men efter två timmars snurrande i Varbergs mååånga rondeller och tre stopp för att fråga om vägen kommer vi tillslut fram till Södra Näs camping.

På kvällen kom nästa problem. Vi var på restaurang (ganska värdelös faktisk. Maten skulle vara mediumkryddad, men min gröna curry bokstavligen brann i munnen och jag kände ingen smak av grönsakerna i såsen, och då brukar jag inte vara särskilt känslig för starka kryddor) och när vi kom tillbaka till bilen var den död. Jag trodde jag stängt av lyset, men i stället satt på perkeringsljuset. Batteriet var urladdat och jag började jakten på startkablar i bilens bakre regioner. Sedan var det bara att haffa en vänlig dam som kunde låna ut sin bil. För att med all säkerhet inte råka bränna hennes batteri ringde vi en lillebror som går fordon (tänk vad praktiska de är ibland!) Bilen gick igång och vi lämnade parkeringen på väg mot dagens sista trubbel.

Bäverbil blir lite trött ibland och somnar i tid och otid vid nedväxling. Detta gjorde den lilla bilen när vi skulle svänga ut på vägen som skulle ta oss till campingen. Eftersom batteriet inte laddat upp sig ännu var det bara att rulla in den på trottoaren och gå till närmaste parkering och be om hjälp. Denna gång kommer en medelålders man till undsättning och lär oss hur man med lite lite batteri kan rulla igång bilen på tvåans växel. Underbart tycker vi som slipper dra fram starkablar igen!

Äntligen hemma. Och vi kommer i säng, trötta efter en lång dag och somnar till blixtar, dunder och spöregn. Men tältet står pall och vi håller oss torra hela natten. Övrig tid på resan är problemfri och därför inte lika rolig att berätta om.

För övrigt har det idag varit en händelserik dag. Den började med att en okänd gubbe knackade på dörren för att tala om att en kviga gick lös nere på mossen. Suck säger jag och brodern och går ut för att ta in den. Sedan var det dags för lunch med la broder hos mormor. Och kaffe två gånger hann vi med. Sedan var planen att jag skulle träna med H, men vi tappade totalt motivationen efter halva programmet och gick på långpromenad istället. Inte så illa det heller i och för sig. På väg hem var kvigan på väg ut igen. Far blev måttligt glad när jag väckte honom och mor såg väldigt förvirrad ut.

Först vill jag rekommendera Thomas Andersson Wij! Vi var och såg denne man igår på Mejeriet i Lund och det var en av de bättre spelningar jag sett, även inräknat euforiska spelningar med Kaizers Orchestra och annat dansant. Jag säger bara mellansnacket! Det var de roligaste historier jag hört på länge och vi satt där och ville inte att han skulle sluta berätta. Och vi fick reda på anledningen till att han väljer att tolka Carolas "Evighet". Så här är det: nu när Gud har bekänt färg vad det gäller musikstil (Carola har sagt att det var Gud som sa åt henne att sjunga den) vill naturligt vis Andersson Wij också sjunga den. Haha! Humor tycker vi!

Idag har vi åkt bil i skåne. Det var trevligt. Ida körde, Malin läste kartan och farföräldrarna satt i baksätet och gaggade. Vi har fikat ungefär tre gånger och ätit middag en gång. Allt detta skedde mellan Beddinge strand och Simrishamn. Däremellan fick vi in ett besök på en konstig utställning i en konsthall och vid Ale stenar.

Något komiskt hände även denna dag. På fiket i Ystad kom vi att prata om spättekakor och att vi inte smakat denna delikatess (delikatess?) Utanför fiket satt två unga män och vi frågade om de tyckte om spättekaka och de sa att det gjorde de inte. Ida backade ut från parkeingen och fick naturligtvis kärringstopp och de unga männen skrattade mycket gott (men vänligt). Till det komiska hör att när vi vandrat upp mot Ale stenar möter vi dessa pojkar och de hälsar glatt.

Vad gjorde de i Ale stenar?!

På fredag har skolan bestämt att lägga in en obligatorisk Vett & Etikett-dag. Suck! Ida har inga lektioner på fredagar så därför känns detta lite onödigt. Hon som inte ens tänker gå på balen måste lära mig att dansa vals samt i vilken ordning man skall ta besticken vid en fin middag. Men hon vet ju att man börjar längst ut till höger, och därför anser hon sig ha rätten att skolka. Dessutom är hon så präktig att hon inte skolkat en enda gång under sin skoltid och hon kan ju inte ta studenten utan att ha gjort det!

Och för er som är intresserade tänker Ida nu berätta om sin dag:

Först på morgonen var det kör, men eftersom Ida skall vara sån där kom-fram-och-säger under vårkonserterna gick hon inte dit. Istället lyssnade hon och Sara minst fem gånger på ragtime-låten de skall sjunga. Sedan var det dags för estet-träff. Det var ganska lustigt denna gång faktiskt. Temat var mellanstadiedisco och tillställningen avslutades med danstävling. Förstapris var Nils. Nej nu ljög Ida för det var inte alls danstävlingen som avslutade. Det gjorde teatertreorna. Helt plötsligt utövade de stage fighting och slog varandra gula och blå. Ja jösses. Ida och hennes vänner var lite skakis efteråt, ty det är inte lätt att få luftslag att inte se ut som just luftslag. Sedan hade de lunch och idrott. Hur kan man komma på att lägga idrotten precis efter lunch? Idag kom det sig så att de själva fick välja aktivitet och det blev brännboll och fotboll i solens sken. Ida kommer att ha sådan träningvärk imorgon att hon inte kan gå i skoltrapporna. Efter det var det psykologi med stenar och spådomskonster. Idas spådom sa att hon skulle göra världen bättre på något sätt som hon nu inte minns. Kan det vara Freds och konflikts-kunskapen som spökar? Hm... Tillsist var det då dags för samhällskunskap. Ida fick tillbaka förra veckans ekonomiprov och blev så förvånad över resultatet att hon aldrig mer skall ha ångest över något liknande. Hon hade tydligen lyckats att både förstå ekonomin och se samband mellan olika ekonomiska modeller. Något som hon tvivlar starkt på att hon skulle klarat av denna vecka.

När hon kom hem var pappan osedvanligt glad och efter lite middag hjälpte hon honom att stapla virke. Då kom hon fram till att strö lekt är en ganska trevlig sysselsättning om vädret är fint.

Det var en måndag för några år sedan och jag skulle som vanligt gå upp till musikskolan för att spela trummor. På vägen mötte jag en tant. Det var i en smal trappa och den stackars tanten såg livrädd ut. Jag tänkte att om jag ler kanske hon förstår att jag inte tillhör de där ”gangsterungdomarna”. Så jag log och den gamla tanten log tillbaka och jag riktigt såg hur hon andades ut. Är det så enkelt tänkte jag? Räcker det med att le för att de gamla tanterna skall slippa sätta hjärtat i halsgropen?

Nu för tiden ler jag mot alla tanter jag möter, gubbar med för den delen. För det mesta ler de tillbaka och ibland får jag till och med ett hej till svar. Men ibland ser de bara sura ut och då känner jag att jag misslyckats. Märkligt nog är det lättare att få tanterna att se glada ut, jag vet inte varför. Och glada gubbar som är det gulligaste som finns!

En gång skulle jag och min vän åka till Jönköpings badhus och vi stod och väntade på bussen. På hållplatsen var det tomt så när som på oss, några pendlare och två tanter i 75-års åldern. Plötsligt frågade den ena tanten, rakt ut i luften, om vi inte skulle ta fram våra mobiltelefoner och börja knappa på dom. Hon väntade inget svar utan började istället, i gnällig ton, klaga på att ungdomarna hade så högt ljud på telefonerna.Vi tittade på henne och hade lite svårt att hålla oss för skratt. Jag tänkte att: ”Men snälla lilla tant, anklaga inte mig. Jag har ingen telefon och hade jag haft en hade jag varit lika irriterad på blip-ljuden som du”. Men jag sa det aldrig, jag svarade inte alls. Men den lilla tanten verkade inte bry sig utan började istället prata med sin väninna om hur ”fantastisk Christer Sjögren är. För att inte tala om hans frisyr!"

När man bor ute i skogen som jag gör är man i behov av skolskjuts varje morgon. I mitt fall innebär det att jag först måste transportera mig knappt en och en halv kilometer till ”korset” i Knätte. Oftast lyckas jag bli så sen att jag endast har tre minuter på mig att ta mig till busshållplatsen och med andan i halsen och blodsmak i munnen kastar jag cykeln i diket och snubblar sedan flåsande in i den minimala bussen. ”Ehöehö, God morgon!” Säger jag till busschaufför Trygg som hälsar tillbaka och tänker: nu hade du allt bra tur igen.

Men de dagar då jag har lite mer tid på mig brukar jag ägna mig åt att göra promenaden eller cykelturen lite mer intressant och inte fullt så vardaglig och slentrianmässig. Jag tar mig trots allt denna sträcka två gånger om dagen ungefär 187 dagar per år vilket blir ungefär 374 gånger. Och nu är jag inne på mitt tredje år. Ja, en sisådär 1122 gånger under hela min gymnasietid bör det väl bli.

Den 17 augusti i år var det upprop och jag var i väldigt god tid för att säkert inte missa bussen denna första skoldag. Jag cyklade och fick plötsligt för mig att testa om jag fortfarande behärskade konsten att cykla utan att hålla i styret. Det gjorde jag inte. Så jag blev helt enkelt tvungen att lära mig på nytt. Och de följande dagarna ägnade jag helt sonika morgnarna och eftermiddagarna åt att vingla mig fram mellan hus och barrträd. Men nu kan jag och håller stolt händerna från styret hela vägen till bussen utom i backarna och i de skarpaste kurvorna.

Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att räkna antalet steg mellan de vita strecken på vägen vilket kan bli väldigt olika beroende på hur stora stegen är eller om jag rentav räknar hur många fot det är emellan. Denna typ av gångstil kan jag dock inte ägna mig åt längre stunder då jag med stor sannolikhet missar bussen.

Men nu när snön har fallit och jag varken kan cykla eller ser strecken på vägen får jag ägna mig åt andra saker. Som att åka kana på skorna eller räkna staketstolpar. Och fram i vår ser jag fram emot att lyssna på fåglarna och hoppa i vattenpölarna.