Det har varit den varsta veckan har. Verkligen. Magen har kranglat. Mum gjorde mig oerhort besviken. Jag blev ranad. Den lilla fagelungen. Ja, fasligt mycket pa en gang. Men anda ar jag pa stralande humor. Anda skillnaden ar att jag inta har panik over att jag maste aka hem. Det ar snarare manniskorna har som har panik over att jag lamnar dem. Mama Christine grat nastan idag. Hon vill adoptera mig. Men jag kan alltid komma tillbaka. Och det vet jag att jag kommer att gora. Det har jag lovat Mama. Vi ar vanner igen. Om man ar spikrak mot henne ar det inga problem. Hon forstod mig och bad om ursakt. Allt handlar om kommunikation. Alltid.

 

Moster

1 december 2008 17:24

Det var värst. Jag som så gärna ville sett kort.
Kram!

 

malin

8 december 2008 19:41

Nu finns världens tråkigaste update på min blogg... förlåt för att den suger apa. Men tja.

hoppas allt är väl!!!

PUSS

ps, som vanligt, KOM HEM

 

Johan

18 december 2008 19:20

Vad skönt att höra att du mår bra. Jag har läst bloggen lite då och då, men inte kommit mig för att skriva förrän nu. Trevligt att du kommer hem snart. /Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...