...är jag idag. Det som är värst med jobbet är inte de dementa utan de jag arbetar med. De är ju helt galna ibland! Personligen skulle jag inte vilja ha dem som vårdare.

Tänk dig någon som låter tröttheten gå över i irritation, som går ut över dig. Någon som istället för att lirka med dig när du trilskas tar ett hårt tag om handen och bänder loss den. Tänk dig dessutom dig själv som dement, du vet kanske inte vad Någon vill utan måste få allting förklarat en sak i taget. Annars blir det kortslutning i hjärnan. Inte är det då lätt att förstå varför Någon är så irriterad på dig. Om någon då dessutom är väldigt rivig och slitig i sitt sätt blir du knappast gladare. Kanske är det då inte alls konstigt att du ger ifrån dig ett ångestladdat skrik eller slänger ur dig att du skall skära halsen av Någon.

Ja, ungefär så här har min eftermiddag varit, men eftersom jag är semestervikarie och lägst i rang vågar jag inte påpeka att jag ogillar "arbetsmetoden". Har man betalat skatt i ett helt liv tycker jag att man förtjänar bättre bemötande i livets slutskede. Det gör man ändå! De äldre finns inte där för att jag skall få min lön, det är ju jag som är där för deras skull!

Och vad blir då kontentan utav detta? Jo att: jobba aldrig för länge på en arbetsplats där du har med människor att göra (Någon/Några har varit på samma plats i mellan 15 till 40 år)