I helgen träffade jag mina nya sysslingar. Det är tre flickor som är två månader gamla. Så fina. Så små. Jag förundrades över hur små deras händer och fötter var. Vi satt i soffan med varsin liten flicka i famnen och språkade med de stolta föräldrarna om allt mellan himmel och jord. Flickorna somnade och där satt vi och funderade på om vi skulle ta med oss dem hem. De var så fridfulla och gav mig en slags ro jag inte är van att känna. Små bebisar har en märklig effekt på vuxna människor. Det är om att man stannar upp i stressen och släpper allt för en stund. Jag fick bilden av mig själv som mamma för ögonen. Och det kändes riktigt bra. Fint. Men det lär dröja några år innan det blir så.