Jag såg nyss "Smultronstället" av Ingmar bergman med mamma. Filmen påverkade mig. En känsla av lugn infann sig.

Många saker faschinerade mig med filmen. Trots att den är så gammal, runt sextio år, är det att vissa saker som aldrig tycks förändras med tiden. Hur vi ser på varandra, och våra rädslor. I början finns en scen då huvudparsonen möter sin 96 år gamla mamma som påpekar hur få det är som hälsar på henne. Och tänk att det är likadant nu. De gamla sitter ensamma på sina hem utan att barnen hälsar på. Men varför? Slutar man automatiskt att tycka om sina föräldrar när de blivit tillräckligt gamla? Eller är det helt enkelt så att vi tycker att det är jobbigt, att vi inte hälsar på av ren egoism? Jag tror mest på det sistnämda. Och det är tragiskt.