Och fragan ar om det ar vart det? Sju timmar pa en plaststol med minst tva kvinnor arbetandes och suckandes. Mzungohar ar sa glatt. Och det har var fasligt kort. Men de gjorde ett bra jobb. Haret mitt ar numera langt och lockigt. I flator. Braids kallas det. Men sju timmar? Jag som fick myror i byxorna efter tre kvart!

Morkret kom och kylan. Mama Christina ringde. Och var orolig. "Be dem eskortera dig" Javisst svarade jag men sa inget. Jag ar inte morkradd och det ar bara tvahundra meter till var court.Nog klarar jag det sjalv. Sa hordes et pangpang. Det foljdes av pang pang pang. Frisorerna inne ropade in mig och min frisor. Hur manga fick satta livet till dar? Vert var det nagonstans? Inte langt borta, vid stora vagen skulle jag gissa pa. Dar jag tar Matatun varje morgon. Helgen jag var i Mombasa skjots en polisman i vart omrade. Och veckan inna jag flyttade in hos Christine skjots tva man en bit langre ner pa var gata.

Det varsta ar att jag borjat vanja mig. I borjan blev jag nervos och fick ont i magen. Nu flyttade jag lungt in min stol och promenerade hem i morkret trekvart senare. Och jag tanker pa allt jag laste forra aret. Och kanske forstar jag battre. Manniskorna som lever mitt i det. De maste vara totalt avtrubbade.

 

Moster

7 november 2008 09:03

Foto! Jag vill se ett foto!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...