Till afrika. Till mina barn. Till mina mammor. Till värmen och kärleken. De dråpliga samtalen på bussen. Skratten. Glädjen som fanns. Bland de som inte hade nåt. Alls.

Utvärderingsblanketten kom. Lite sent kanske? Det är ju trots allt snart åtta månader sedan jag kom hem. Åtta månader?! Hur fort kan tiden egentligen gå? Det känns inte alls som så lång tid. Och allt sattes igång. Trots att jag kommit in på drömutbildningen. Känner att jag äntligen är på väg. Nästan där. Så kommer tvivlen. Karriärsinriktad. Är det vad jag är nu? Vill jag det? Är jag sån? Och det luktar höst. Det påminner mig om att sverige är kallt. Trots att jag har så mycket mer vänner och familj här kan jag känna mig långt mycket mer ensam än jag någonsin gjorde där. Långt långt bort från bekvämlighet, sociala skyddsnät och familj. Samhällsklimatets fel. Utan tvekan. Jag måste tillbaka. Snart. Till barnhemmet. För jag minns. Vad Aunti Mercy på taket sade. You know Ida, before I hated white people. I really did. Bu now! I love you! Och kanske finns det lite hopp ändå. Att världen skall bli lite finare. Lite varmare. Lite öppnare.

 

hanna

26 augusti 2009 21:16

hej hej! hur mycket kostade det för dig att vara iväg och vilken organisation åkte du med? jag måste få veta mer, är så sugen på att resa som volontär om ett år! tack på förhand

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...