Till afrika. Till mina barn. Till mina mammor. Till värmen och kärleken. De dråpliga samtalen på bussen. Skratten. Glädjen som fanns. Bland de som inte hade nåt. Alls.

Utvärderingsblanketten kom. Lite sent kanske? Det är ju trots allt snart åtta månader sedan jag kom hem. Åtta månader?! Hur fort kan tiden egentligen gå? Det känns inte alls som så lång tid. Och allt sattes igång. Trots att jag kommit in på drömutbildningen. Känner att jag äntligen är på väg. Nästan där. Så kommer tvivlen. Karriärsinriktad. Är det vad jag är nu? Vill jag det? Är jag sån? Och det luktar höst. Det påminner mig om att sverige är kallt. Trots att jag har så mycket mer vänner och familj här kan jag känna mig långt mycket mer ensam än jag någonsin gjorde där. Långt långt bort från bekvämlighet, sociala skyddsnät och familj. Samhällsklimatets fel. Utan tvekan. Jag måste tillbaka. Snart. Till barnhemmet. För jag minns. Vad Aunti Mercy på taket sade. You know Ida, before I hated white people. I really did. Bu now! I love you! Och kanske finns det lite hopp ändå. Att världen skall bli lite finare. Lite varmare. Lite öppnare.