Fösta riktiga skoldagen. Med föreläsning och introduktion och sånt där. Eleverna trillar in och sätter sig. Just det. På varannan bänk och gärna längst ut på raden. Så att man måste kliva över och in, emellan. Typiskt svenskt tänkte jag. Att vi alltid gör såhär.

Två klasser på samma delkurs. 140 elever. Största salen på institutionen. Ändå så räcker inte platserna.

Efter pausen ska vi in igen. Alla gör precis som första gången. Och jag kan inte låta bli att fnissa. För den här gången visste vi ju att antalet platser var för få. Men är det inte väldigt svenskt? Att hålla på sin integritet och det peronliga avståndet in i det längsta? Så länge att det bara blir fånigt. Och korkat.