Simmaren Stefan Nystrand diskuterar i DN proteinpulver och kosttillskott och sånt där. "Det är naivt att tro att en banan och smörgåsmacka räcker" säger han. Då är min fråga, vad sjutton är en smörgåsmacka för något?

Kroppen bestämde sig för att påminna mig. Om att jag är kvinna. Som om jag skulle ha glömt det? Jag tänkte att Ipren inte hjälper och gick ut på promenad i stället. Om man går fort försvinner det. Nästan. Kroppen blir så fokuserad på alla delar som ska samarbeta för att röra sig framåt att den glömmer bort kvinnligheten. Jag stoppade Madeleine Peuroux i öronen och solen sken.

Plötsligt såg jag rosa små blommor. Undrade vad sjutton det var för vårblomma. Tittade lite närmare och insåg att det var blåsippor. Pastellrosa blåsippor. Kan det vara kalken? Vattnet i huset smakar riktigt äckligt så halten kanske är extra hög? Jag letade efter en blå en, men det närmaste var någon slags neonlila. Är det magenta det kallas? Jag tror det.

Efter en stund började hon sjunga la vie en rose och jag blev ännu lite gladare. Plötsligt kom jag på mig själv med att storle där jag gick. Jag började gräva där bak i huvudet för att komma på vad det egentligen var jag gick och tänkte på, som var så roligt?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på just det, men det var en mycket märklig komplimang jag fick under påskledigheten. Eller var det en komplimang? I alla fall. Bror hade varit iväg någonstans och träffat en man i 35års-åldern. "Har din syster vart på radio?" Bror svarade att om det var från Afrika han menade så ja. Och då kom det. Det där som jag inte vet riktigt hur jag skall tolka det. Han sa någonting om att det var bra. Att jag verkade stabil. "En som har vart ute å sett lite" "De e en sån en ska gifta sej me" Hoppsan! Var det positivt eller bara läskigt frågade jag bror. Han svarade att killen hade både fru och barn så att det nog var positivt.

Sen hade jag nästan kommit runt hela rundan. Och kroppen var som vanligt igen. Som de dagar jag inte är kvinna. När jag bara är jag.

Ikväll jobbade jag. Serverade hos en ovanligt fin familj. En sådan som rör sig högst upp. I toppen. Jag kände igen varje namn. Men kunde inte placera. Inte alla i alla fall.

Fördrinken var bullrig och de pratade sådär fint. Med lååånga eeen och utan att öppna munnen ordentligt. Liksom släpigt. Två glas champagne och fyra glas vin senare kunde jag inte höra alls.

Det delades ut böcker. Om kommunismen. Kommunismens baksida förstås.

”Vi måste alla läsa om kommunismens faror!” Det var värden.

Senare under kvällen kom ett tal. Bejublat. Med skämt om finanskrisen. Och jag tänkte att ja, ni kan ju skämta gott. För ni har era pengar i tryggt förvar. Kanske i ett skatteparadis? Ni är i alla fall inte anställda på den bilfabrik som tillverkat er fina taklösa bil. Nej, skratta ni åt finanskrisen som inte tycks märkas av.

”Vi fick kork i vinet. Det första glaset var bra men det här senaste var det kork i” Först förstod jag knappt. Det var ju det där med artikuleringen. Och vinet. I kombination.

Jag bet ihop, log och bad om ursäkt. Jag kunde ju inte berätta att det faktiskt var värden som öppnat vinflaskorna. Allihop. Med sin super-avancerade-special-vinöppnare-i-eget-etui.

”Inget efterrättsvin, men gärna lite rött. Utan kork” Och så ett litet överlägset skratt. Jag bet ihop igen. Och gick genast iväg för att hämta mer av det röda.

”Finns det ingen sopsortering” frågade jag K. Men nej, och jag tänkte på invandrarna. De vars åkrar blivit öken. Och på dessa människor. Som inte hjälper miljön ett dugg och sedan inte vill ta hand om de jordlösa och hungriga. För det är ju de som röstar så… Inte ens rättvise-bananer. Nej Fyffes var det. Hur var det nu igen? Ramsan som pappa lärde mig som liten. Fyffes bananer, världens mest lättsmälta föda, smakar skit redan i munnen.

”Men vad jobbar du med egentligen, jag har förstått att du inte är student? Och inte servitris på heltid” Det var värdinnan till min kollega.

”Ja, jag jobbar som undersköterska” svarade K.

Tystnad.

”Jasså? Ja, jag beundrar er… Ni som… Ja… Ni som jobbar”

Men de var snälla. Värdparet alltså. Och riktigt roliga. Det var egentligen mest gästerna som var jobbiga, dryga, otacksamma. Ja sådär som de har en tendens att vara…

Men nu höll jag på att glömma. Diskborsten! Från Alfa Laval Agri. En sådan som de hade i mjölkrummet. När jag var liten och fick hjälpa L i ladugården.

Jag läste ett inlägg som moster skrivit. Här

Sedan skrev jag en kommentar som blev så lång att den knappt fick plats. Och då bestämde jag mig för att skriva den här istället.

Problemet är. Att en migrationsminister som inte själv kommit till ett främmande land - utan språk och utan att bli välkomnad på ett bra sätt - aldrig kommer kunna ha den riktiga (och så viktiga) empatin och förståelsen. Inte ens om han skulle få för sig att verkligen, verkligen försöka.

Och så länge det bara är vita högutbildade (för de andra högutbildade som kommit från långtbortistan får bara köra taxi i vårt fina land) män (oftast) som blir ministarar i sådana här frågor kommer de nyanlända behöva fortsätta att be om hjälp. Med brev som är skrivna så att inte ens svenskar som varit svenskar hela livet förstår. Eller med telefonsamtal om blodprov. Det är sorgligt.

Och jag skäms. När kenyanerna glatt förklarade att Sverige minsann är ett bra land. För vi tar emot alla! Vad skulle jag svara då? Javisst, du är välkommen! Men förvänta dig inte att arbeta med vad du är utbildad till. Nej, förvänta dig taxijobb, och städjobb och andra lågavlönade jobb. En städerska är inte mindre värd, men hon har på tok för dåligt betalt. För att städa upp andras skit.

Klockan tio över fyra skall man inte åka bil inne i min hemstad. För då är det kö. Ända från rondellen i korsningen vid macken upp till systemet. Inte så jättelångt egentligen, men för att vara i en småstad. Sedan ringlar kön från rondellen (den vid macken alltså) norrut in i nästa rondell som ligger sådär en tre fyra bilar ifrån den första. Då tänker jag att det kanske hade varit lättare med ett trafikljus. För syftet med en rondell är väl att trafiken skall flyta? Men å andra sidan är det ju bara runt tio över fyra som det blir lite kaosigt. I övrigt är staden ganska biltom.

Solen skiner och det luktar gott om gräs och träd som blommar. Wolleybollplanen utanför fönstret används flitigt av mer eller mindre påklädda studenter. Från ett fönster hörs orientalisk musik och innenför ett annat övar en skönsjungande herre på the Preyer. Efter en stund byter han till den där låten ur Chess. "No man no madness" tror jag den börjar.

Sverigedemokraterna har kommit över fyraprocentsspärren läser jag på dn.se. Jag hoppas att det bara är ett resultat av riksårsmötet förra veckan. Att folk snart glömt vad de pratade om.

Så att jag kan återgå till min för närvarande bekymmerslösa tillvaro i solen. Och slippa oroa mig för vad SD kan tänkas hitta på för hyss i framtiden.

Varför har killarna löst sittande shorts och stora linnen? Medan tjejerna har minimala trosor och en liten topp? I bästa fall är det ben på deras byxor…

Inte alltid. Men oftast!

Ett alternativ till den lilla toppen kan vara en baddräkt. Eftersom magen inte syns får vi kompensera. Vi tar bort en massa tyg kring höfterna istället. Så att de blir skurna nästan ända upp till midjan.

Är det reklambyråerna? Puma på bröstet säljer bättre om magen är bar? Avklädda kvinnokroppar drar blickarna åt sig?

Hur mycket får de för att bära dessa små trasor?

Min granne i taket är en ung kvinna. Hon lyssnar på techno ibland (när hennes pojkvän är där). Somliga dagar hör jag BAO och andra dagar spelar hon ”Friday I´m in Love” med The Cure. Då blir jag glad. Det är en sån där låt man blir glad av.

Jag vet vilka tider på dygnet hon tycker passar bäst för älskog. Och jag vet hur länge hon borstar tänderna om morgnarna. Jag vet att hon är en nattuggla och jag kan hennes personliga ljud.

Allt detta utan att ha träffat henne. Det är lustigt. Och lite läskigt.

Vad tänker grannen i golvet om mig tro?