Igår ägnade jag 3,5 timme åt att sitta i telefonköer hos olika lasarett i landet. Efteråt var jag trött. Och jag frågade mig om det verkligen var min uppgift i egenskap av patient att vara den som ser till att min journal skickas mellan sjukhusen och i slutändan hamnar i rätt händer? Jag vet inte, men det verkar uppenbarligen vara det säkraste sättet att gå tillväga för att hamna rätt. För mig var det väl egentligen inga problem. Mitt sitter i ögonen, men tänk den som har det värre? Inte så illa att det är akuten som gäller, men ändå så pass att det blir jobbigt att sitta i telefon och slussas runt?

Man måste vara så frisk när man är sjuk, att man orkar med att vara sjuk helt enkelt.

När man cyklar utmed ån är vägen väldigt ojämn. Om man låter bli att trampa och bara åker med i farten känns det nästan som att åka båt. Det liksom gungar. En lustig känsla för att vara på en cykel.

Bedömningar på ICA

Jag gick till ICA idag. Klädd som när jag är på skogspromenad hemma, i den lilla byn. Håret stod på ända och jag kände mig allmänt ofräsch. Men det var skönt! Att kunna gå utanför dörren bland människor som bedömer en utan att tänka på hur man ser ut. Utan att orka bry sig om att man blir bedömd så fort man kryper ut ur sitt skal och visar sig i offentligheten. Det var en befriande känsla. Och dessutom lär jag knappast snubbla på den stora kärleken klockan sex en söndagkväll på ICA. Om så vore fallet skulle jag bara bli smickrad över att han såg min skönhet genom mössan, regnjackan, stövlarna, mjukisbyxorna och den trötta uppsynen! (okej jag erkänner. Då, i stunden, skulle jag förmodligen känna mig oattraktiv och felplacerad. Men i efterhand hade jag nog se det så)

Andras och egna bedömningar

Så... ICA var ett framsteg. Nu skall jag bara lära mig att hantera den prestationsångest som förföljer mig och i fredags genom tråkiga besked gav mitt självförtroende en rejäl törn. Men jag vet ju det, att männskor omkring mig TYCKER OM MIG SOM JAG ÄR oavsett vad jag presterar i skolan. Men det hjälper inte. Precis efteråt kände jag mig så fruktansvärt korkad och ointelligent (jag som aldrig fått IG på ett prov borde klara det här bättre). Och det var långt mycket värre än att känna sig ful och klumpig!

Kanske är det sviter efter högstadietiden. Då ett ljus i tillvaron var att få känna sig smart genom höga betyg. När utseendet inte dög i andras ögon hade jag mitt intellekt. Och nej, jag är ser mig inte som överintelligent. Verkligen inte. Jag låg bara före mina jämnåriga i allmänbildningen under den perioden av livet. Och jag är inte ful heller. Men ni vet hur högstadieungdomar kan vara.

Kanske är det därför jag är så fixerad vid intelligens. Men vad är intelligens egentligen? Jag som alltid klagat på IQ-test som inte tar hänsyn till käslomässig intelligens. Nu sitter jag själv här och beter mig på precis samma sätt. Som om IQ-intellektet var allt!

Bedömningar på internet

Jag skulle leta reda på ett recept idag. Sökte på google och kom in på en receptsida där recepten varvades med annonser för gå-ner-i-vikt-sidor. Jag blev nyfiken (inte på dieterna och produkterna i sig utan på vad dessa företag ansåg sig ha att säga till mig, en chokladkakerecept-letande student) och klickade på en annons. För att komma vidare och kunna läsa om denna kvinnas (en utbildad kost-någonting) fantastiska metod och råd var man tungen att fylla i någon slags litet formulär. Och kom då till personlig rådgivning. Svaret jag fick var att man vid min längd borde ha en vikt på mellan 49 och 54 kg. Och: "du vill därför förmodligen gå ner i vikt!" Jösses tänkte jag! Tack för den! Sedan jag vuxit färdigt har jag en gång vägt inom denna mall. Något som skolsköterskan såg som riktigt farligt. Hon började prata om ätstörningar, graviditeter och annat. "Du skall inte väga under 57" sa hon. Men alltså, "du vill därför förmodligen gå ner i vikt"! Inte konstigt att unga flickor (och pojkar) får ätstörningar när de hela tiden överöses med denna sorts "kloka" råd och tillrätavisningar om vad idealvikten är. Oavsett kroppsbyggnad! Men historien tar inte slut här.

Jag klickade omkring ett tag och fann tillslut att det överallt på annonssidorna finns bilder på unga, heterosexuella par som som ser sådär riktigt fånigt förälskade ut. Självklart har de extremt välsvarvade kroppar och stora bländande colgate-leenden. Ofta kelar de, eller springer hand i hand på en strand och utstrålar en slags lekfullhet. Jag frågade mig lite försiktigt vad dessa par har med dieter och bantningspreparat att göra, men kunde inte finna några vettiga svar. Smala par är lyckligare än andra? Knappast. Han kommer att älska dig ännu mer när du gått ner i vik? Det hoppas jag verkligen inte! Att det skall spela någon roll alltså. Möjligen kommer du att älska dig själv mer om du som det är nu mår dåligt av din vikt. Men vad har då paren på sidan att göra, om det är för din egen skull du besökt den? Och alla singlar som vill gå ner i vikt? Skall de behöva matas än mer med bilden av att de måste ha den perfekta kroppen för att lyckas med kärleken?

...är jag idag. Det som är värst med jobbet är inte de dementa utan de jag arbetar med. De är ju helt galna ibland! Personligen skulle jag inte vilja ha dem som vårdare.

Tänk dig någon som låter tröttheten gå över i irritation, som går ut över dig. Någon som istället för att lirka med dig när du trilskas tar ett hårt tag om handen och bänder loss den. Tänk dig dessutom dig själv som dement, du vet kanske inte vad Någon vill utan måste få allting förklarat en sak i taget. Annars blir det kortslutning i hjärnan. Inte är det då lätt att förstå varför Någon är så irriterad på dig. Om någon då dessutom är väldigt rivig och slitig i sitt sätt blir du knappast gladare. Kanske är det då inte alls konstigt att du ger ifrån dig ett ångestladdat skrik eller slänger ur dig att du skall skära halsen av Någon.

Ja, ungefär så här har min eftermiddag varit, men eftersom jag är semestervikarie och lägst i rang vågar jag inte påpeka att jag ogillar "arbetsmetoden". Har man betalat skatt i ett helt liv tycker jag att man förtjänar bättre bemötande i livets slutskede. Det gör man ändå! De äldre finns inte där för att jag skall få min lön, det är ju jag som är där för deras skull!

Och vad blir då kontentan utav detta? Jo att: jobba aldrig för länge på en arbetsplats där du har med människor att göra (Någon/Några har varit på samma plats i mellan 15 till 40 år)

I helgen träffade jag mina nya sysslingar. Det är tre flickor som är två månader gamla. Så fina. Så små. Jag förundrades över hur små deras händer och fötter var. Vi satt i soffan med varsin liten flicka i famnen och språkade med de stolta föräldrarna om allt mellan himmel och jord. Flickorna somnade och där satt vi och funderade på om vi skulle ta med oss dem hem. De var så fridfulla och gav mig en slags ro jag inte är van att känna. Små bebisar har en märklig effekt på vuxna människor. Det är om att man stannar upp i stressen och släpper allt för en stund. Jag fick bilden av mig själv som mamma för ögonen. Och det kändes riktigt bra. Fint. Men det lär dröja några år innan det blir så.

Vet du hur man vet att man verkligen bor på landet?

Så här var det. För några dagar sedan kom jag hem med bussen som vanligt, men när jag skulle ta den ur cykelstället vid fabriken var där fullt med gubbar. En av dem frågade om jag skullehämta cykeln och jag sa att det skulle jag ju och tackade så mycket när han tog ut den åt mig. Sedan frågade ham varför jag cyklade, jag som hade körkort. Jag har aldrig förr sett människan och han vet var jag brukar ha cykeln och att jag har körkort. Förmodligen vet han precis vem jag är och vilka som är mina föräldrar. Detta tog jag i alla fall som bevis på att jag bor på landet.

Som ni alla vet är det den andra maj idag. Alltså kan vi dra slutsatsen att det var den första maj igår. Jag vet inte vad ni tänker på när ni hör första maj, men jag tänker på demonstrationer. Ni vet, folket samlas på gator och torg för att kräva sin rätt. Och en av de främsta traditionerna på första maj är ju att just demonstrera. Med eller utan gatsten.

Demonstrerat har man gjort länge, man har gått med sina plakat gata upp och gata ned. Men första-maj-tågen startade faktiskt vid ett speciellt tillfälle. Nämligen år 1890 efter ett beslut om att arbetarna i alla länder på samma dag skulle demonstrera för kravet på åtta-timmars arbetsdag. Dagen kom att bli arbetarrörelsens egen dag, sossarnas dag, den röda dagen med stort D. Men sedan 1960-talet har allt fler organisationer och föreningar, som nykterhetsförbund och annat valt att använda dagen som ett tillfälle att få uttrycka sina åsikter. Idag har även flera partier på vänsterkanten tagit dagen till sina hjärtan och ser det som ett ypperligt tillfälle att ge borgarna en känga eller två. Detta med slagord som: ”Carl Bildt du har fel, Irak är inget TV-spel” eller "Rör inte LAS borgar-as”

Igår befann jag mig i Lund. Universitetsstaden i landskapet vi numera känner som Sverigedemokraternas näste. Men Lund passar inte in i den uppfattningen, invånarna tycks inte följa den främlingsfientliga trenden, utan håller i stället på global rättvisa. Det är inte för inte som staden blivit årets rättvisemärkta stad 2007.

Då jag aldrig tidigare deltagit i något demonstrationståg bestämde jag mig för att ta steget in i min tid som ung och revolutionär fullt ut. Jag läste om demonstrationerna som skulle äga rum och ibland fick jag en flyer i handen när jag var ute och handlade. Jag fann tillslut att det nog var vänsterns tåg som skulle passa mig bäst. De skulle denna dag protestera mot höjda kollektivtrafikspriser, det så kallade pigavtalet samt Sveriges inblandning i ”kriget mot terrorismen”

Så gick tåget. Stämningen var hög. Blåsorkestern var kraftigt på G och överallt på gatorna log människorna. Ja, till och med de bistra poliserna smålog och stampade takten lite försiktigt till internationalen. Och när vi gick där och ropade slagord som ”Ingen lön efter kön, höj varenda kvinnolön” och ”Georg Bush we know you, daddy was a killer too”, ja då slog det mig plötsligt att vårt tåg var längre än det socialdemokratiska tåg vi sett tidigare på dagen. Vänstern hade tagit över sossarnas dag! Hur kommer detta sig?

Personligen tror jag att sossarna tröttnade på Perssons tillrätavisande stämma och i stället raskt hoppade över till Ohly och hans kamrater.

Det slog mig också att de saker vi demonstrerade mot nu var ungefär desamma som de demonstrerade mot för länge sedan, då när arbetarrörelsen var ny och revolutionär. Och kanske inta alltid visste vad de revolutionerade mot.

Då den fösta maj 1890 demonstrerade man för åtta-timmars arbetsdag. Idag, 117 år senare, i ett alltmer stressat samhälle där föräldrarna känner att de inte har tid för sina barn och sjukskrivningstalen är höga, propagerar vi för sex-timmars arbetsdag i stället. Och då frågar jag mig, vad gör vi om ytterligare 120 år?

Jag har under dagen upptäckt att jag har ett nytt tvångsbeteende.

Jag kan inte svara i telefonen efter första signalen. Jag måste vänta tills minst två signaler gått. Varför vet jag inte, men handen förmår bara inte lyfta luren tidigare.

Kanske har jag någon slags inre föreställning om att jag vore en desperat och ensam människa som sitter och väntar på att någon skall ringa?

Jag kanske är en ensam och desperat människa? Vissa dagar är jag det. Borde jag då svara direkt i telefonen om jag vill att världen skall se hur ensam och desperat jag är?