Alla barnen skall ha lika mycket uppmarksamhet. Sa ar det och sa maste det vara. Men det ar svart att inte kanna lite mer for an del av dem. Francis ar ett av dessa barn. Han ar alltid glad och ropar "Auntie" sa fort jag kommer in genom dorren pa morgonen. Han ar det av barnen somar mest intresserad av att lara sig prata och han harmar vad jag an sager. Och vad jag gor. Att sjalv fa kleta vaselin i anisktet innan det ar lekdags i solen ar dagens hojdpunkt. Faktum ar att han paminner lite om min bror som liten. 

Innan jag gar hem pa dagarna gor vi ett blojjbyte och satter pa dem pyamas. Ett ypperligt tillfalle att ge varje barn lika mycket uppmarksamhet, egen tid och narhet. Sa jag brukar ha dem i knat medan jag klar pa dem pyamasen. Francis satt i mitt kna och forsokte hjalpa mig med pyamasen. Sa tittar han upp pa mig och sager "Mama". Jag blev minst sagt forvanad. Aldrig har jag hort nagot av barnen anvanda det ordet. Inte papa heller. Jag svarade "No, auntie". "Mama" sade han igen. "No, auntie" "auntie" sa han da och skrattade. Men ah, det kandes... Jag kan inte beskriva kanslan. Jag blev bade glad och ledsen. Jag vill ta med honom hem. Men en bostadslos student kanske inte har de basta forutsattningarna for att ta hand om ett barn. Fast vad som helst forutom gatan ar battre an ett barnhem dar man slass tillsammans med femton andra barn om trotta skoterskors uppmarksamhet.

Idag skulle jag folja med Mama Christine pa begravning, men det gick inte. De ordinarie skoteskorna skulle ivag nagonstans sa alla volontarer var tvugna att jobba fran tidigt tidigt till sent. Manga timmar och trott var jag. Femton ettaringar tar verkligen 150% av din energi.

Ett av mina barn blev adopterad idag. Plotsligt var han borta och nar jag var orolig att jagslarvat bort honom uta pa garden sa en av de andra volontarerna att han hade blivit hamtad av nagon. Det kandes lite konstigt. De kunde kanske ha talat om att han skulle aka atmindstone. 

Igar var det dags att ga till sjukhuset igen for att hamta resultaten fran i mandags. Jag var tvungen att byta Matatu i city och det var otroligt mycket folk. Bast att halla hart i vaskan tankte jag. Sarskilt eftersom jag var ensam. Och vit.

En dam fragade vilken buss jag skulle med och jag forklarade. Hon sa att hon skulle med samma och visade mig vagen. Jag holl hart i vaskan och gick pa bussen. Damen kom efter och satte sig bredvid mig.

- Sag du mannen som forsokte ta din vaska?

Oj! Nej, det gjorde jag inte. Men vilken tur att jag holl hart i vaskan. Och vilken tur att hon var dar. Hon hade lyckats ta tag i hans arm och det var nog det som raddade mig.

Pa kvallen igar kom Seamus. Christines yngste son. Han ar musiker och gav mig och Kirsten sin skiva forra veckan. Nar han kommer tittar inte Christine pa TV. Och gor hon det sa pratar han med mig i stallet. Toppen! Nasta vacka skall jag folja med pa deras rep. Och kanske far jag sjunga lite med dem med. Det vore kalas.

Pa eftermiddagarna nar jag kommer hem brukar vi dricka te. TVn ar paslagen och nyheter pa swahili rullar. Lauretta vill aldrig ha hjalp med maten sa det blir till att titta pa nyheterna (om man inte kan smita in pa rummet). Mama Christine ojjar sig over olyckorna i landet och tror oss inte nar vi forklarar att manga av problemen finns i Sverige och Tyskland med. Sedan pratar hon oavbrutet om olyckorna tills det ar dags for mat. Nu borjar nyheterna pa en annan kanal och har vi tur ar de pa engelska. Da har vi atminstone en chans att folja med. Aterigen ar det dags att prata om varldens problem. Efter maten ar det kvallste, mer TV och sedan ar klockan nio. Da brukar jag och Kirsten ga och lagga oss. Vi delar rum sa det har blivit ett knep for att slippa titta annu mer pa TV. Nu har Yokiku flyttat sa vi kan fa varsitt, men vi fortsatter att dela. Hade vi haft separata rum och gatt in till varandra hade hon undrat om nagot var fel. Battre da att hon tror att vi ar extremt kvallstrotta. Dessutom ar det bra med sallskap om man har hemlangtan.

Man orkar det inte. Aven om landet har enorma problem orkar man inte. Man maste se saker positivt! Man behover i alla fall inte titta pa samma elande flera ganger i olika versioner. 

Men idag gick Mama Christine over till grannen for att be med henne. Sa jag tog tillfallet i akt att stanga av TVn. Och vilken kvall! Precis som forra veckan. Nar Yokiku fortfarande var har. Jag larde mig sa mycket! Om japansk kultur. Om tysk och om kenyansk. For det ar ju sa vi lar oss om varandra! Nar vi pratar med varandra. Ni vet, de goda samtalen.

Mama Christine alskar brottning. Inte sadan dar brottning de har i OS. Dar man kravlar omkring i trikaer inom en cirkel och skall forsoka fa motstandaren i mattan. Nej, detta ar ett amerikanskt program (saklart!) med man stora som hus. Byggda av enbart muskler. De kan inte prata vanligt utan later alla som derssmanreklamen. Sedan gar det upp i ringen dar de skall sla varandra tills nagon vinner. De slar och slar och kastar varandra fram och tillbaka. Ibland blir de arga. Da gar de och hamtar saker utanfor ringen. Att sla varandra med. Kanske ar det mycket teater, men det ser ut att gora valdigt ont. Och jag blundar eller tittar bort.

Mama Christine spenderade hela dagens middag med att titta pa detta. Jag var alltsa tvungen att ocksa gora det.  Hon hoppade upp och ner i soffan och skrek av fortjusning nar hennes favorit fick in en fulltraff. Tillslut hade hon valt ut sin tekopp over hela soffbordet. Men hon hann inte torka upp, det var ju sa spannande!

Till saken hor att hon avskyr vald. Hon tittar inte pa film med vapen i och om en kvinna grater i TV sa stanger hon av.

Ar det for att det ligger narmare henne? Precis som att vapen och krig kanns mer frammande for mig?

Och nej, det var inte Malaria!

Det var bakterier fran barnen pa barnhemmet. Hemska bakterier men inget farligt. Bara obehagligt.

Natten till mandag hade jag feber. Sa hog feber som jag aldrig tror att jag haft. Jag fros samtidigt som jag var alldeles blot av svett. Jag skakade och bade magen och varlden runtomkring snurrade. Jag sov tva timmar pa hela natten och nar Kirstens klocka ringda pa morgonen fragade jag henne om hon madde bra. Ja, gor inte du det? Nej! Och jag berattade om min natt. Huvudvark, krakningar, diarre, yrsel, magont. Hennes kommentar var Malaria. Nar en likblek Ida kom ner till koket bestamde Mama Christine att det nog var bast att besoka Nairobi Hospital. Malaria ar inte att leka med och eftersom det inte var nagon annan i huset som var sjuk sa kunde det inte heller vara matforgiftning.

Val framme pa sjukhuset (forvanta er inte att transporter skall ga utan komplikationer i detta land, inte ens med rekommenderad taxichauufor) borjade vantan. Jag kom till en doktor. Han var valdigt trevlig. Han hade varit i Sveriga tre manader och fragade om en massa svenska ord medan han undersokte. Bra uttal hade han. Han fragade om jag bodde i Stockholm och jag svarade att jag bor i Uppsala.

- Ah! Uppsala, are you a student?

- Yes I am.

- Can you take masters there?

- In medicine?

- Yes

- I guess so?

- Do you think you can look it upp for me? If I give you my e-mail>

Hm... Han har en ring pa fingret och han ber inte om mina kontaktuppgifter. Da ar han nog arlig. Klart jag skall hjalpa honom da.

Sedan provtagning efter mycket vantan.

- So you working with children, sager den unge provtagaren.

- Yes.

- Do you like children?

- Yes, of course. If I working with them so...

- Do you like children mutch? (vart vill han komma tanker jag)

- Can I give you one? (va????)

- NO!!!

- Why? (visserligen med glimten i ogat, men anda)

- I'm to yyoung to be a mother, skrattar jag

- Nono, sager han och tittar i papprena. You're 20, here in Kenya we start at 14.

- No you don't. I know that. (i vissa grupper kanske, men de flyttar ju for sjutton inte hemifran forran de ar 25)

Sedan var det klart och jag kunde smita darifran, skrattandes. Antar att det var en fin komplimang, men jag foredrar nog att ta med mig ett av barnen fran barnhemmet om jag skulle kanna mig redo att bli foralder nar jag lamnar landet i december.

Igar var jag inbjuden med nagra andra volontarer till en kanyansk familj. Via nagon ungdomsgrupp som en av volontarerna ar medlem i. Klockan tolv var det sagt och trots att jag jag och Kirsten tappade bort oss tva ganger pa Matatun sa kom vi nastan i tid. Vad vi inta tankte pa var att det var afrikansk tid. Sa Almuth, Jordan och vi var ensamma gaster till klockan narmade sig tva. For sager du elva i Kenya sa betyder det att gasterna kommer runt halv ett. Tidigast.

Vid tre var det mat och jag var vid det laget utsvulten. Nu var vi ungefar trettio ungdomar i rummet varav fem var volontarer. Fran Sverige, Tyskland, Osterrike och Frankrike. Stamningen var hog och det spelades rnb pa gog volym. Precis som i matatuna. Det verkar vara den sortens musik som gar hem hos ungdomarna har. Det dansades och plotsligt sa klappade vardinnan i handerna. Det var dags for introduktionsrunda. Damerna forst sade nagon och instruktionerna lydde: namn, vart du kommer ifran, vad du gor och vilken civilstatus du har.

Jag borjade kallsvettas. Efter all uppmarksamhet till och fran jobbet sa borjar jag trottna pa att alltid beratta vilket civilstatus jag har. Och att alltid ljuga. Jag ar helt saker pa att det syns pa mig namligen. 

Varje gang en tjej i rummet sa att hon var sigel sa hordes ett: take a note boys! Men det var inte bara vi vita flickor som kande oss utsatta. De kanyanska flickorna svarade att de var lyckliga singlar, icke sokande singlar eller som en sa, mellan tva forhallanden.

Sa kom turen till mig. Jag kande mig fruktansvart utsatt. Vart tog allt jag larde mig under gymnasiets teaterlektioner vagen? Jag presenterade namn och det dar och satte mig ner. Hoppades att de inte skulle marka att jag inte besvarat den fraga som verkade vara den alla egentligen var intresserade av. Den fraga vars svar de egentligen lade pa minnet. Sa fort jag satt mig ner ropade alla: are you a single?!

Jag var tvungen att stalla mig upp igen ochy kande mig nu som en overmogen tomat (det ar orattvist att man inte ser nar afrikaner ar generade, forutom pa kroppsprak och tal. Jag fragade om jag var tvungen att svara pa fragan. Jag var tvungen att ha lite mer tid. Vad svarar man nar man vet att folk inte tro en nar man sager att man inte soker nat. Jag svarade i alla fall att jag var single, men att jag bara ar har for en kort tid. 

Puh! Sa var det over! For har hade det inte fungerat med en vit logn om en vantande pojke i hemlandet. De var for manga att ljuga infor.

Ar det alltid sa viktigt med civilstatus i det har landet fragade jag Lauretta nar jag kom fram.

- Ja, ganska. svarade hon. Men sarskilt eftersom du ar vit. 

Trots introduktionsrundan hade jag riktigt roligt! Att traffa afrikanerna pa detta satt ar det basta. Inte fullt sa mycket patrangande fragor om aktenskap som det garna blir i Matatun. Men det var inte slut dar. Vi skulle ta oss hem ocksa...

Det var mycket folk pa Matatun och Kirsten fick en plats pa satet snett framfor mig. Sa fort jag satt mig  petade nagon pa mig axel och jag horde ett: you look sa fine, whats your name? Jag svarade och tittade framat. Det brukar fungera, sarskilt som han inte var den som satt precis bredvid mig. Han fragade hur manga ar jag varit i Kenya (ser jag sa hemtam ut?!) och jag svarade artigt att jag varit pa semester har i tva veckor. Jag kande att det var bast att vara axtra forsiktig denna gang. Han sade att han bodde i Buru Buru och fragade varfor jag skulle dit. Jag svarade att jag skulle pa middag (att erkanna att jag ocksa bor dar var otankbart). Efter nagra mer you're so fine kom den, den obligatoriska fragan.

- Are you married?

- Nej, men jag har en pojkvan i mitt hemland.

- No, no you don't. (PANIK)

- Yes, I have. (i bestamd ton)

- Okay okay, I just want to be your friend (yeah right?!).

Antligen en liten lucka! Jag bad Kirsten att prata oavbrutet med mig sa att jag kanske skulle kunna bli av med denne beundrare. Och det fungerade. For ungefar tio sekunder. Sedan borjade pickandet pa axeln igen. och denna gang slutade det inte.

- Far jag folja med pa middagen? (vad sa han?! skamtar han med mig?)

- No.

- Why?

- Its not the right moment.

- Can I have your contacts? (vad i hela fridens namn, ger sig karln aldrig)

Annu mer panik, skulle jag behova bli otrevlig i tonen? Jag visste inte om jag skulle vaga det. Tank om han blir aggressiv? Sa jag sade i vanlig men bestamd ton, nej det kan du inte.

- Why not?

- I don't think it's a good idea, it's not the right moment.

Nu blev han tyst for nagra sekunder och Kirsten kunde ta tillfallet i akt och prata med mig. Vi var plotsligt inne i en till synes oerhort livlig diskussion. Allt i desperat forsok att fa karln att lata mig vara. Som tur var skulle han av nu (tank om det hade varit pa samma hallplats som vi?). 

- You really, really look fine. Nice to meet you. Velcome and have a great time here in Kenya. Bye.

- Thank you. Bye bye!

Nar jag kom hem var jag helt slut. Sa, fragan ar, skall jag skaffa mig en slat guldring att bara pa vanster ringfinger varje gang jag aker Matatu?