Nu vet jag! Vad den markliga doften pa bernhemmet kommer ifran. Jag har kannt igen den sedan jag borjade men inte kunnat placera den. Men nu vet jag. Det luktar som pa forntidsbyn pappa jobbade pa nar jag var liten. Det mate komma fran de stora vedeldade grytorna pa garden. De de anvander for att laga ughali i.

Vi sov valdigt lange. For vi var hemma valdigt tidigt. Men folket var glada. Nar de dansar valdigt mycket och badar annu mer hinner de inte dricka for mycket heller. Mycket bra.

Sa vi begav oss till standen for ett sista dopp innan vi begav oss in till staden for att hitta en buss. Stackars amelie bevittnade en dodsskjutning fran sin matatu pa vagen till busstationen. Det hander hela tiden i det har landet. Och det varsta ar att jag borjar vanja mig. Jag blir avtrubbad. det ar laskigt.

Bussresan hem spenderades langst bak. Skumpigaste platsen och darmed ingen somn alls. Klockan fyra var vi framme och satte oss tillratta for att sova nagon timme. Man vill inte vistas pa Nairobis gator innan det blir just. Och man vill definitivt inte ta en matatu ut till Buru Buru. Annu mindre till det omrade vi bor i. Det ligger granne med slummen och ungefar en gang i veckan skjuts manniskor ihjal. I helgen var det en polis. En man som korde forbi oss nar vi promenerade till ratt matatu ropade: Mzungo, take care! De ar verkligen vanliga i detta land. Och samtidigt inte. Det ar antingen eller.

Dagen startades med att jag och Amelie efter mycket luddiga matatuistruktioner hamnade i centrala Mombasa istallet for pa nakkumatt (en stor kopcenterkedja) nar vi letade fodelsedagstarta at Kirsten. Men det gjorde ingenting. For vi hittade ett bageri med hiskerliga tartor for 60 kr. Sadana man far betala 1000 for i Sverige. Ur allt negativt kommer nagot positivt. Och sa fick jag ju se lite mer av Mombasa med.

Chokladtartan smakade forfarligt. Det ar det dar med att overdosera socker i det har landet. Det finns inget jag saknar sa mycket som mammas danska surdegsbrod. Kirsten blev glad i alla fall och det ar huvudsaken.

Andrew och Brooke som arrangerade resandet talade om att det var fullt pa alla bussar pa mandagen sa vi var tvugna att resa under natten igen. Inte sa rskilt stort problem tyckte vi. En dag extra ledigt fran jobbet innebar det och dessutom kunde vi uppleva det Mombasiska klubblivet desto langre denna natt.

Och vilken kvall! Hander det nagonsin i Sverige att det ar fler man an kvinnor pa dansgolvet? Som inte ar dreggfulla och stoter pa allt som ror sig? Som befinner sig pa golvet for att de alskar att dansa? Jag tror inte det, inte pa de stallen jag varit pa i alla fall. 

Nar vi anlande mottes jag av Peter. Han hade stamt traff med Andrew. (och Andrew hade forvarnat mig sa jag blev inte helt forvanad) Jag funderade pa vilken taktik jag skulle anvanda. Att vara artig och prata med honom skulle innebara ett plaster for resten av kvallen. och jag ville inte vara oforskamd. Jag korde pa undvikningstekniken. det fungerade ganska bra anda tills jag var for trott for tat dansa mera. Da kom fragan. "Varfor har du inte ringt mig" Jag svarade att det inte verkade nodvandligt eftersomhan redan pratat med Andrew. Sedan kom nasta fraga. "Sa nar tanker du ringa?" Ingen aning svarade jag och han fragade varfor. "Man vet aldrig med mig. Dessutom bor jag i Nairobi" Han var ju fran Uganda och pa besok i Mombasa sa det borde vara ett bra svar. Mne nehej. "Det gor jag ocksa" Jahapp, stalkervarning de luxe har alltsa. Jag blev plotsligt valdigt kissnodig.

Mitt inne pa klubben under bar himmel fanns en pool. Vi kom pa att vi kunde ha poolparty och hoppade glatt i. Dar spenderades sedan resten av natten for nagra av oss. Fritt fran stalkers och med mycket skratt.

Ar man galet trott passar det mycket bra att sova pa stranden. Jag lyckades med konststycket att inte branna mig. ja, det ar faktiskt ett konststycke att inte branna sig i Mombasa. 36 grader och blasigt sa att man inte kanner att det branner. Vi badade och badade och tog oss sedan till paradiset pa jorden. Det ar en liten havsbar utanfor Mombasa dar man kan vara for sig sjalv och inte bli kallad mzungo hela tiden. Har skulle jag kunna bo. Det skulle jag verkligen kunna gora.

Vi vantade pa middagen i tva och en halv timme. Under tiden avverkades manga lask, Celeste hann bli magsjuk och kocken brande nastan upp koket. Det ar farligt med basttak. Tillslut kom i alla fall maten och den pinfarska fisken var fantastisk. Jag skall tipsa jobbet om receptet. De tva och en halv timmarna var forlatna. Efter maten motte jag den langsta manniska jag traffat. han heter Peter, kommer fran Uganda och ar 2.10 Mer en en halv meter langre an mig! 

Sa var det dags att ta sig hemat. Peter ville byta nummer men jag tackade nej. Tog artigt hans nummer och mailadress och stoppade lappen i skrapfacket i vaskan. Han var lite for installsam for att jag skulle kanna mig smickrad. Vad jag inte visste var att den lurifaxen istallet bytte nummer med Andrew.

Tillslut kom vi tillbaka till vandrarhemmet. 60 kronor for ett dubbelrum tog de. Och da tvattar de ens klader om man vill. Mitt och Kirstens rum var inte fardigstadat nar vi lamnade hemmet sa vara vaskor stod iett annat rum. Postvakten hade under eftermiddagen hunnit hyra ut rummet igen och efter en timme hade vi antligen fatt ett nytt. Klockan var ett och jag var svimfardig av trotthet. Men innan vi kunde sova var vi tvugna att jaga ut kackerlackan. De gar verkligen inte att doda, i alla fall inte med en flip flip-sandal.

Nar vi kom hem fran jobbet var Mama Christine redan hemma fran jobbet. Jag tror hon ville saga hejda innan vi far. Tio ganger talade hon om hur tomt huset skulle bli. De ar bara tva i vanliga fall men med tre volontarer ar det som en familj igen forklarade hon. Kanske kan det bero pa att det ar lite mer liv da. Jag pratar mer oavbrutet an vanligt. Solen fungerar som en batteriladdare. Jag begriper inte var all energi kommer ifran, durecellkanin ar mitt nya efternamn tror jag. Men Mama Christine bara skrattar nar jag sager att hon kan passa pa att vila oronen. Hon ser det inte som ett problem. Skont det. Och jag lovar att jag skall forsoka vanja mig av med ovanan nar jag kommer hem igen.

Klockan sju skulle vi motas utanfor Hilton Hotell. Bussen skulle ga halv nio. Sjalvklart var vi bland de forsta nar vi anlande en halvtimme forsenade. Bussen kom ivag vid tio. Aven volontarerna borjar anvanda den kenyanska tiden. Vi var en grupp pa arton personer fran atta lander. Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien och Kenya sa klart. Nagravolontariska bekantskaper var nya och valdigt trevliga. Jag blir sa lycklig nar, manniskorna forstar mina ironiska skamt. Jag trodde i borjan att jag skulle ha humortorka anda fram till jul, men inte da. Aven Mama Christine forstar numera nar jag ar ironisk och skrattar gott.

Bussresan till Mombasa tar ungefar atta timmar och att sova ar nast intill omojligt nar chaufforen kor i hog hastighet over alla gupp. Ibland tavlade han med nagon han kande och jag letade efter baltet. Det fanns. Dessvarre inte sjalva fastet sa jag forlitade mig pa att Stefan var tillrackligt stadig sa att vi bada inte hamnade i mittgangen. Det var han. Vid helv sex var vi framme och paborjade farden mot Jana och vandrarhemmet.

Idag jobbade jag med mina vanliga bebisar igen. Jag begriper inte det har med att byta grupp var och varannan dag. Men chefen ar speciell och jag misstanker att min flytt beror pa att hon vill splittra mig och Amelie. Historien ar lang, men jag kan vara glad att jag inte ar den av oss tva som blivit syndabocken. Amelie ar enligt Tabihta en stark och manipulativ person och nu gor hon allt for att fa bort henne fran projektet. Men fenomenet ar inte nytt. Det finns manga historier 

Idag var Amelie sjuk och den ordinarie skoterskan pa sjukhuset med halften av mina barn. Maasi jobbar normalt bara pa taket med tvatten men var tvungen att hoppa in hos 1-2 aringarna idag. Hon gillar mig och kravde darfor att jag skulle jobba med henne. Skont att skoterskorna borjar smalta mer eller mindre. Men vilken tid det tagit! Och jag har fortfarande problem med nagra av dem som vagrar ge instruktioner pa engelska. Men jag vet att de kan prata engelska och de skrattar alltid efter att de gett samma order tre ganger. For de vet att jag inte begriper hela innaborden. Och kanske vet de hur otroligt dum man kanner sig nar man inte forstar. 

Barnen var trotta och sov nastan hela formiddagen. Maasi var hungrig och hamtade githeri. Det ar bonor och majs. Jag smakade men det smakade lite konstigt sa jag at inte sa mycket. En halvtimme senare var det dags att springa till toaletten. Efter att magen vant ut och in pa sig ett antal ganger och jag lag utmattad under en filt pa golvet blev det lite battre och jag kande att jag kanske skulle klara en skumpig resa med matatun. Nar jag kommit hem och fatt i mig lite yoghurt var allt som vanligt igen. Tur det. Jag har inte tid att vara sjuk lange. Halva tiden har snart gatt och jag har sa mycket jag vill hinna med att gora. 

Dagen vigdes at att leka turist. For ja, det var nog precis det vi var aven om ingen av volontarerna ville erkanna det. Vi bor ju har. Och jobber. Inga vanliga turister inte.

Vi tog oss till Ngong Hills som ligger en bit fran Nairobi. Kenyaner och volontarer blandat med en massa sol, varme och skratt. Just da kande jag att jag inte alls villaka hem. Inte an pa lange jag ar inte fardig har. Forhoppningsvis kanner jag inte likadant den 22 december.

Vi var tvugna att ha med oss en guide med oss upp pa toppen. Guide och guide. Han var snarare nagon slags sakerhetsvakt tror jag. Med ett stort hemskt gevar. Det finns inget som far mig att kanna mig sa osaker som dessa vapen overallt. Aven om det ar polis och vakter som bar de. Polisen ar korruption personifierad och jag skulle tro detsamma om vaktbolagen. 

Idag var vi lediga. Det ar Mois day. Sa dagen spenderades med Vanessa, som jag jobbar med, och forsok att hitta klader. Det gick inte sa bra, men trevligt var det. Och vi fann ett stalle dar man kunde dricka riktigt bra kaffe. Konstigt, jag som inte gillar kaffe. Men bara for att det ar svart att fa tag i saknar man det. Jag saknbar nastan Marabous vanliga mjolkchoklad. Den som fastnar som en flottig hinna i gomen.

Sedan bar det av till Host-broder (det far bli lite engelska for jag vet inte vilket svenskt ord jag skall anvanda) for att laga pizza. Mama Christine har ingen ugn sa det galler att ta tillfallet i akt att laga ugnsmat. Pizzan blev mycket bra och vi valdigt matta. Sedan tog sig en nagot reducerad styrka till Black Daimond for att dansa. Men jag blev lite besviken. Det var sa mycket vita dar. Nasta gang vill jag ga till ett annat stalle. Med lite mer kulturutbyte och inte sa mycket vastarlandska priser. Men roligt var det. Vi dansade och dansade.