Nu har det regnat lääänge. Efter redovisning inför seminariegruppen skulle jag gå hem, men eftersom det regnade hamnade jag på fik med M och hennes vän som det visade sig att jag sålt mat till i somras. Världen bli bara mindre och midre. Jag känner snart hela stan utan att veta om det , trots att jag är nyinflyttad.

För övrigt kan jag rekommendera H:s veganska kikärtsröra med curry. Mycket god. Och nyttig! Det är bra med veganska vänner så att jag lär mig lite nya recept.

Det har varit sånt där riktigt fint höstväder idag. Sånt väder som betyder ylletröja, raggsockar, halstuk, mössa och vantar. Löven lyser och luften är alldeles klar. Och nu när jag gick (ja, cykeln håller på att tappa framhjulet så den får stanna hemma tills vidare) hem var det alldeles stjärnklart ute. Och kallt.

Vi skall göra om i korridoren! Möblera om och kasta ut alla trasiga grejjer. Jag pratade med S nyss och vi kom fram till att ingen av oss egentligen är osociala. Det är något man blir när man flyttar in här. Sedan kom A och hon var också med på omstruktureringen. Vad pojkarna säger vet vi inte, men de lär inte bry sig. Dessutom är vi tre mot två! Åh, vad skönt att få känns sig lite delaktig och boende i denna korridor.

Dagen i övrigt har varit bra. Lite föreläsning, lite lagande av vegansk mat och en debatt om Israel Palestina. Tja... En bra dag het enkelt.

Och det är så skönt. Nu kan jag koncentrera mig på omvärlden igen.

Jag är inte den som lät blir irriterad, jag har inget emot att man lånar lite mjölk, eller mjöl till matlagningen. Det går bra, utan att fråga. Men när man dricker upp både en och en halv liter juice och en halv förpackning tranbärsjuice för mig blir jag inte glad. Så därför mina vänner tänker jag nu dricka mjölk. En dryck som inte verkar vara alls lika åtråvärd.

Eller ja, en smal remsa träd mellan två husområden. Jag tror den kallas Dagermanparken. Det var då sannerligen inte tyst men det luktade skog i alla fall! Tall och höst. Där kunde jag sitta en stund, skriva lite och samla tankarna. Mysigt. Jag trodde inte att jag skulle sakna skogen så mycket som jag gjort denna vecka. Jag har bott granne med den hela livet men inte uppskattat den. Bara på svampturer med mamma när vädret tillät. Eller som variation till den vanliga promenadrundan. Jag har tagit den förgiven.

Det är just precis vad jag är för stunden. Jag vill inget hellre än att slippa bli störd, utan istället få läsa läsa läsa. Boken är på över femhundra sidor vilket gör att jag är rädd att jag blir tvungen att lägga ifrån mig den för att hinna med allt annat som måste göras. Betala hyra, skriva in mig i kåren, välja nation, hitta tll morgondagens sal (jag vill inte riskera att missa första föreläsningen). Ja och så rullar det på.

Boken som fångar mig då? Ja, det är "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Den är helt underbar! Vad skall man säga, lustfylld? Ja, det kan man nog. Detaljerna gör den. Personligheterna är skruvade, men helt underbara och gestaltade på ett kärleksfullt sätt. Den bara måste läsas!

Familjen ringde och grattade i morse. Kände konstigt att inte fira som vanligt. Mitt rum ser finare ut nu. Med en trasig säng, en trasig fåtölj och en trasig stol. Ja, livet som nybliven student är lite annorlunda mot vad jag är van vid. Prioritet ett är att lära mig att hitta i denna nya stad. Så att jag kan ta mig till föreläsningarna...

Nu väntar födelsedagsmiddag hos moster.

Sista dagen på jobbet idag. Skönt, men samtidigt lite sorgligt. Jag kommer att sakna dem. Deras upptåg och egenheter.