... vinterns glada gäster?

För det är väl vinter? Även om det regnar hela dagarna och luktar vår.

Det var fåglar. Riktiga fåglar jag hörde nyss. Inte någon fyllkaja som kunde härma. De drillade i buskarna. Precis som vårfåglarna gör.

Varför finns de? Vad tjänar de för funktion?

De styr min kropp. Och jag har ingen kontroll.
De gör mig förvirrad. Och orolig för att saker inte är som de ska.
De spelar mig spratt. Ideligen.

I mellandagarna träffade jag en liten bäbis. Han är tre månader och precis så där fin som tremånaders bäbisar är.

Jag sa till hans mamma, att jag allt blev lite sugen. Men du som är så ung sa hon. Ja, inte är det brått inte svarade jag.

Det är det inte heller, men den lille pojken väckte mina hormoner till liv tror jag. Och sedan dess har de retat gallfeber på mig.

Jag stod vid övergångsstället och väntade på gubbe grön. Och jag kunde inte låta bli att titta i vagnen. Det lilla barnet sov. Jag förundrades över hur det gick. I allt oväsen som staden bjuder på.

Min uppväxt var tyst. Inget brus. Inga alarmerande tjut från sirener. Eller ilskna biltutor. Bara traktorerna. När de dånade förbi på nere på landsvägen. Med sina breda däck och tunga maskiner där bak. På våren plogen, harven, såmaskinen, ringvälten och gödselspridaren. På sommaren slåttermaskinen, hövändaren, strängläggaren, hacken och självlastarvagnen.

Jag vaknade till liv av det tickande ljudet som betyder grönt. Och kom på mig själv att fundera över hur det skulle vara att ha en liten. Men jag som inte ens vill se mig som vuxen. Hur skulle jag kunna ta hand om en bäbis.

Ni kan vara lugna. Det är bara hormonerna. En period. En sådan där då jag blir mild. Gråtmild. För en film. En låt. Något jag hör på radion. Eller om någon säger något snällt. Jag gråter för allt och för ingenting.

Men som sagt. Bara en period. Snart är jag mitt vanliga jag igen. Jag lovar.

Min granne i taket är en ung kvinna. Hon lyssnar på techno ibland (när hennes pojkvän är där). Somliga dagar hör jag BAO och andra dagar spelar hon ”Friday I´m in Love” med The Cure. Då blir jag glad. Det är en sån där låt man blir glad av.

Jag vet vilka tider på dygnet hon tycker passar bäst för älskog. Och jag vet hur länge hon borstar tänderna om morgnarna. Jag vet att hon är en nattuggla och jag kan hennes personliga ljud.

Allt detta utan att ha träffat henne. Det är lustigt. Och lite läskigt.

Vad tänker grannen i golvet om mig tro?

Det var julstressigt på terminalen. Och vardagshjältarna gjorde sitt bästa med höga röster för att alla skulle komma på rätt buss. Jag brukar kalla dem så. Vardagshjältar. De förtjänar ett finare ord än bussvärd eller vad de nu kan tänkas ha för titel (har de ens någon?). Och framför allt förtjänar de mer än gnälliga passagerare som är arga för ingenting.

För egentligen är det de, passagerarna alltså, som bara inte ser informationstavlan precis bakom dem. Och när vardagshjälten visar och pekar känner de sig dumma och blir arga. Istället borde de le och säga, stackars dig som får stå ut med så många förvirrade människor med dumma frågor varje dag.

Jag fann en plats. Framför satt en man. Han hade lutat sätet. Sädär så att man får problem att krångla sig in med sina påsar och ytterkläder. Men sen, är man väl grejat färdigt, sitter man som i ett skruvstäd.

Jag blev trött och kunde inte låta bli att stöta till hans säte. Först en gång. Och sedan en gång till. Då förstod han. Att det kanske var lite väl trångt för mig. Och fällde upp sätet en aning.

Jag brukar göra så. Jag har lärt mig av mamma.

När jag åker buss lite halvlångt sådär. Om det är fullt på bussen och jag sitter innerst. Ingen reflekterar över att deras plats behövs bättre av den gamla tanten med kryckor. Då reser jag mig och säger ursäkta damen, du kan få min plats. Och medan jag försöker ta mig förbi min granne kommer oftast någon vänlig själ på att hon eller han, som ju faktiskt sitter ytterst, kan erbjuda sig att stå i tantens ställe.

Eller när det är halvfullt. Sådär så att alla tvåsäten är upptagna och man måste sätta sig bredvid någon. Då väljer jag ut någon som demonstrativt lagt upp sin väska bredvid sig och frågar artigt om det är ledigt där. För jag tycker inte att det är okej att göra så. Man kan inte ha ensamrätt på ett tvåsäte. Och varför skulle det vara så farligt att sitta bredvid mig? Jag har inte rabies. Inte någon smittsam sjukdom över huvud taget faktiskt.

Sen lyssnade mannen på sådan där Bollywood-musik i lurar som inte var täta. Det var högt. Som om han ville dela med sig av sin musik till hela bussen. Tack. Det var ju omtänksamt.

Vi rullade ut från terminalen och busschauffören pratade med alla passagerare i sin mikrofon.. Lovade att ta oss ner i landet på ett säkert sätt och informerade om säkerhetsbälten. Han hade en fin röst som lät snäll. Jag blev glad igen.

Der ringde nyss från ålderdomshemmet. Det var kris och de undrade om jag kanske kommit hem. Tyvärr sa jag och blev glad för att de ringde mig i första hand. Kanske behöver de hjälp i jul också. Javisst sa jag och kände hur mycket jag längtar efter de gamla. Deras eskapader och upptåg. Så jag hoppas lite på att någon skall trycka i sig förmycket julgodis, äta på tok för mycket skinka, eller fastna i grötkoket så att jag måste ringas in.

Igår ägnade jag 3,5 timme åt att sitta i telefonköer hos olika lasarett i landet. Efteråt var jag trött. Och jag frågade mig om det verkligen var min uppgift i egenskap av patient att vara den som ser till att min journal skickas mellan sjukhusen och i slutändan hamnar i rätt händer? Jag vet inte, men det verkar uppenbarligen vara det säkraste sättet att gå tillväga för att hamna rätt. För mig var det väl egentligen inga problem. Mitt sitter i ögonen, men tänk den som har det värre? Inte så illa att det är akuten som gäller, men ändå så pass att det blir jobbigt att sitta i telefon och slussas runt?

Man måste vara så frisk när man är sjuk, att man orkar med att vara sjuk helt enkelt.

Nyss hemkommen från arbetet. Det var riktigt intreassant idag. Och lite läskigt också. Jag hade en catering själv och var lätt nervös måste jag säga. Det är tredje gången jag jobbar och har ingen som helst koll på företagets rutiner eller var saker skall hämtas och så vidare.

Det var något slags firande med buffé, och en ombudsman från huvudstaden var inbjuden. Även mycket högt uppsatta personer från universtet var där och jag kände mig liten och vilsen. Tänkte att det var extra viktigt att sköta arbetet. Fånigt egentligen. Alla kunder skall ju mötas med samma respekt. Oavsett deras så kallade "rang".

Under kvällen blev jag uppvaktad av en småung (runt trettioi kanske) man som ville träffas och diskutera freds- och konfliktkunskap. Han var förvisso trevlig och jag skulle väl kunna fika med honom om jag tyckte att jag hade tid med det och var säker på att han inte skulle förvänta sig något annat än just kaffe och diskussion.

Han gjorde sig ideligen ärenden bort till min plats vid buffé- och vinbord. Och tillslut gav han mig sin telefon. Bad mig passa den medan han drog sig tillbaka.

Syftet var att jag skulle skriva in mitt nummer och av någon anledning gjorde jag det. Kanske för att jag inte vågade stå och förklara för honom inför höjdarna att jag inte var intresserad. Fast det borde jag kanske ha gjort.

"Maten var ju bra, men den lilla servitrisen var inget vidare. Ja, hon stötte ju på de yngre männen i sällskapet"

Visserligen var det uppenbart att det var han som var på mig och inte tvärtom, men blickarna fick mig att snällt skriva in mitt nummer och inte äventyra något. Men vad skulle jag äventyra egentligen?

Fy! Jag tycker inte om att bete mig sådär. Ge vika inför saker jag inte tycker är okej, bara för att jag är ny på området och inte kan se sociala reglerna. Varför ens bry sig om dem?

*

Varför är alltid efter klockan 22.00 den bästa tiden att dammsuga?

Man skulle kunna säga att jag har vänt mitt dygn. Ganska rejält. Faktum är jag jag gick och lade mig runt halv tolv i förmiddags. Fast nu ljög jag! Jag sov en stund mellan nio och kvart i tio också. Nu undrar ni säkert varför i herrans namn jag var uppe och slarvade hela natten. Orsaken kan sägas vara filmkväll. Först lagade vi pannkakor, sedan tittade vi på "De feta åren är förbi". Efter det hade vi lite att prata om. Och plötsligt var klockan halv tolv och sällskapet var tvungen att gå hem. Är det det som kallas studentliv?

Något som definitivt är det är tentor. Igår skrev jag en sådan.