"Män blir kvinnligare och kvinnor manligare när de är förälskade. Det har den italienska neurobiologen och psykiatrikern Donatella Marazziti kommit fram till. Förälskade går dessutom in i ett tillstånd som rent medicinskt kan liknas vid tvångssyndrom."

Detta läste jag idag. Intressant. Särskilt det där med manligheten o kvinnligheten. På vilket sätt blir jag manligare när jag bli förälskad? Börjar jag bry mig om bilar, bärs och brudar? TV-sporten blir kanske plötsligt viktigare än allt annat en vardagkväll? Och jag kan inte längre göra två saker samtidigt!

Äsch! Vaddå manligt, vad är manligt egentligen? Och vad är kvinnligt?

Den enda lediga dagen denna vecka spenderade jag i Borås. Det var premiärgivning hos blodcentralen som stod på agendan. M frågade om hon fick titta på. Javisst sa jag.

Så var det dags för stickandet och jag hör M flämta till lite så jag tittar åt hennes håll. Haha, det var kanylen som skrämde henne. (nästa gång skall jag hålla henne i handen!) Den var kanske 2 millimeter i diameter och jag måste erkänna att det gjorde lite ont. Åtta minuter senare var jag klar. Lite yr i bollen, men nöjd. Det kändes bra. Jag kände mig bra. Duktig.

Nu till rapporten från Emmabodafestivalen (lite sen kanske. Men men...)

Vi hade roligt i vagnen! Rullade våra rullar och kunderna var glada och trevliga. D for omkring som ett yrväder och situationen kändes ibland en aning kaosartad. Som vanligt var det mycket krångliga beställningar, men tack vare att tempot var lågt gick det bra. Vegan utan lök. Utan gurka o lök. Lite ost. Och extra kärlek. Det var nog de vanligaste beställningarna.

Något som var roligt var att vi sålde lite av lättölen, trots den låga alkoholhalten. Komiskt nog bara till engelsmän. Haha, de måste tycka att det svenska ölet är bra blaskigt! Och inge vidare berusad blir man heller.

Vi fick många kommentarer om våra blommor som hängde vid vagnen. Många stoppade huvudet i buketten och luktade lite granna. Det som förvånade mig var att det var flest pojkar som kommenterade hur fina de var. Så brukar det inte vara.

De pinsammaste fyllona(de som stötte på oss lite väl klumpigt) var från vår egen kommun så de vill jag helst inte kommentera.

Sista kvällen efter stängningsdags tog jag och M oss en liten promenad. Då möter vi en VÄLDIGT glad Alexander Chamberland. Han dansar fram och talar i tungor. Frågan är om ens han sällskap förstod vad han sa. Det var lite roligt. Dock handlade han inte av oss. Det var synd. Han borde uppskatta vårt ekologiska, vegetariska koncept i egenskap av språkrör för Grön Ungdom.

Jag såg nyss "Smultronstället" av Ingmar bergman med mamma. Filmen påverkade mig. En känsla av lugn infann sig.

Många saker faschinerade mig med filmen. Trots att den är så gammal, runt sextio år, är det att vissa saker som aldrig tycks förändras med tiden. Hur vi ser på varandra, och våra rädslor. I början finns en scen då huvudparsonen möter sin 96 år gamla mamma som påpekar hur få det är som hälsar på henne. Och tänk att det är likadant nu. De gamla sitter ensamma på sina hem utan att barnen hälsar på. Men varför? Slutar man automatiskt att tycka om sina föräldrar när de blivit tillräckligt gamla? Eller är det helt enkelt så att vi tycker att det är jobbigt, att vi inte hälsar på av ren egoism? Jag tror mest på det sistnämda. Och det är tragiskt.

Ja, nu är jag hemma från helgens festivalarbete. Karlshamn och östersjöfestivalen denna gång. Dock var det inte lika roligt i år som förra året. Antagligen beror det på frånvaron av lätt berusade pojkar i lagom ålder som bosatt sig utanför vagnen. I stället fick jag dras med berusade 45-åringar som detedde sig som fjorton. Lite jobbigt faktiskt. Och pinsamt. En av dem hade med sig sin son. Riktigt tragiskt faktiskt, att se hur sonen (runt 8 år) tog hand om pappan som kappt kunde gå. Eller prata heller för den delen.

Något som var kul däremot. Jag sålde mat till Bingo Rimér! Jag tog det på stockholmskan och glasögonen. Han var förvirrad med trevlig. Vilket gjorde mig besviken. Misstänker att det är den han kopplar på för att vinna flickornas förtroende så att de klär av sig alldeles frivilligt. Men han gjorde bort sig! "Fem rullar, två utan lök. Eller nej förresten... Eller jo... Äter barnen lök?" Vad skulle jag svara på det? Jag vet inte, det är inte mina barn? Haha! Ja, stackars barn. Pappa har ingen aning. Undrar om han vet om att man behöver byta blöja, eller borsta tänderna på de små också?

Visste du att koldioxidutsläppen från en tågresa Sthlm-Gbg motsvarar utsläppen från 3 ml bensin?!

Frågan är då hur vi(staten med kommunen som drivkraft?) ens kan tänka tanken att bygga ut Riksväg 40 till motorväg istället för att bygga färdigt Götalandsbanan? Världen är knäpp!

...är jag idag. Det som är värst med jobbet är inte de dementa utan de jag arbetar med. De är ju helt galna ibland! Personligen skulle jag inte vilja ha dem som vårdare.

Tänk dig någon som låter tröttheten gå över i irritation, som går ut över dig. Någon som istället för att lirka med dig när du trilskas tar ett hårt tag om handen och bänder loss den. Tänk dig dessutom dig själv som dement, du vet kanske inte vad Någon vill utan måste få allting förklarat en sak i taget. Annars blir det kortslutning i hjärnan. Inte är det då lätt att förstå varför Någon är så irriterad på dig. Om någon då dessutom är väldigt rivig och slitig i sitt sätt blir du knappast gladare. Kanske är det då inte alls konstigt att du ger ifrån dig ett ångestladdat skrik eller slänger ur dig att du skall skära halsen av Någon.

Ja, ungefär så här har min eftermiddag varit, men eftersom jag är semestervikarie och lägst i rang vågar jag inte påpeka att jag ogillar "arbetsmetoden". Har man betalat skatt i ett helt liv tycker jag att man förtjänar bättre bemötande i livets slutskede. Det gör man ändå! De äldre finns inte där för att jag skall få min lön, det är ju jag som är där för deras skull!

Och vad blir då kontentan utav detta? Jo att: jobba aldrig för länge på en arbetsplats där du har med människor att göra (Någon/Några har varit på samma plats i mellan 15 till 40 år)

Jag befarar att det befinner sig ungefär 10 sovande ynglingar i mitt hus. Att döma av alla tallrikar som belamrar diskbänken i alla fall. Dessutom kom jag knappt in genom dörren på grund av alla skor som låg innanför dörren. Inte blir det lättare av att skorna är av dimensionen storlek 43 och uppåt. Högen blev på något sätt mindre genomplöjbar på grund av detta. Jag behöver kanske ge en närmare förklaring: Det är alltså inte mina ynglingar (Tyvärr) utan bara min 14 årige bror som har haft FF. Ja, han körde ut mig igår när föräldrarna inte var hemma och lämnade mig åt mitt öde.

På dagens schema står att vattna mammas växthus, plocka sockerärtor och jordgubbar, plantera hjärtan på snöre. Jag är lite på pysselhumör så jag funderar på att skapa lite i ståltråd.

I helgen träffade jag mina nya sysslingar. Det är tre flickor som är två månader gamla. Så fina. Så små. Jag förundrades över hur små deras händer och fötter var. Vi satt i soffan med varsin liten flicka i famnen och språkade med de stolta föräldrarna om allt mellan himmel och jord. Flickorna somnade och där satt vi och funderade på om vi skulle ta med oss dem hem. De var så fridfulla och gav mig en slags ro jag inte är van att känna. Små bebisar har en märklig effekt på vuxna människor. Det är om att man stannar upp i stressen och släpper allt för en stund. Jag fick bilden av mig själv som mamma för ögonen. Och det kändes riktigt bra. Fint. Men det lär dröja några år innan det blir så.