Jag såg nyss "Smultronstället" av Ingmar bergman med mamma. Filmen påverkade mig. En känsla av lugn infann sig.

Många saker faschinerade mig med filmen. Trots att den är så gammal, runt sextio år, är det att vissa saker som aldrig tycks förändras med tiden. Hur vi ser på varandra, och våra rädslor. I början finns en scen då huvudparsonen möter sin 96 år gamla mamma som påpekar hur få det är som hälsar på henne. Och tänk att det är likadant nu. De gamla sitter ensamma på sina hem utan att barnen hälsar på. Men varför? Slutar man automatiskt att tycka om sina föräldrar när de blivit tillräckligt gamla? Eller är det helt enkelt så att vi tycker att det är jobbigt, att vi inte hälsar på av ren egoism? Jag tror mest på det sistnämda. Och det är tragiskt.

 

malin

1 augusti 2007 19:00

självklart inspekterar jag! åååh! när kommer ni upp? när kommer du upp på riktigt?!:D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...