Bra! Heja! Hurra! Äntligen! Har internationella brottsmålsdomstolen tagit sitt förnuft till fånga och bestämt sig för att åtala Omar Hassan Al Bashir. Brotter rör misstanke om folkmord. Och ja, det var då verkligen på tiden. I mer än tjugo år har konflikten finnuts i Sudan och de senate åren lett till en fruktansvärt inhuman situation för . Kanske kan det leda till ett regimskifte. Och kanske är det just det som behövs för att bryta rådande situation. Darfur ses som en av värdens farligaste områden. Tillsammans med Afghanistan. Om jag inte missminner mig.

"Det kommer inte ens att vara värt bläcket det är skrivet med, sade han i samband med att han invigde ett damm-projekt norr om Khartoum på tisdagen, enligt AFP" Han är kaxig den där Bashir. Men nej, det håller nog inte. Jag tänker på en bok jag lånade förra våren. En fotobok. Bilderna var från just Darfur och så otroligt starka. Jag minns att jag grät när jag såg de.

Jag önskar folket lycka till och hoppas hoppas hoppas att det hela leder till något gott. För nej, jag vill inte bo i en värld där vi behandlar varandra såhär. En värld där man ställer de ansvariga inför rätta först efterråt. Inte som nu. När det faktiskt pågår. Det är ett framsteg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...