En bit in i föreställningen skall en bandspelare spela något. Musik tror jag. Ett alarmerande tjut sätter igång. Det slutar inte och jag börjar tänka att det kanske inte är meningen. Men nej, när det gäller Hassen Khemiri vet man aldrig. Så det ska nog vara så. Sedan kommer en tekniker upp på scen. Men jag är fortfarande inte säker på om det är fejk eller på riktigt. Tidigt i pjäsen anpassade de replikerna till Uppsala så varför skulle de inte kunna låna in en tekniker för att förvilla publiken? Ytterligare en tekniker kommer upp på scenen. Och ännu en. Nej det var inte meningen. Att det skulle tjuta sådär alltså. Och skådespelarna gör mer eller mindre bra ifrån sig vad det gäller att hålla spelet vid liv. Att hålla rollerna. Särskilt en utmärker sig. Manusförfattarens bror. Han börjar åka på stolar och underhåller publiken riktigt bra. Han tar fokus från teknikerna som kan jobba "ifred".  Ja, fett med cred till lillebror khemiri! Han var bäst. Hela tiden. Men jag blir oftast mest imponerade av sådana. De som gör stumma roller alltså. Att man kan synas mest utan att prata? Genom kroppsspråket. Och mimiken. För det där med mimik, det kan han!

Bra var det. Se den om ni har möjlighet. Och den berör. Hela kvällen hade jag en klump i bröstet. Hur kan man stänga ute någon ända in till slutet? Bara stänga ridån och vips! Så är han borta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...