Jag borjar dagen med konststycket att lasa in bagaget pa skovde tagstation for att sedan vanta i tre timmar pa taget. Under tiden hinner jag bli sa nervos att jag totalt glommer bort att ta med mig bagaget pa taget. Ja, skratta ni bara, det ar forfarligt dumt, korkat m.m Som tur ar har jag det viktigaste i handbagaget med mig och klarar mig darfor i Nairobi nagon dag.

Men problemen fortsatter. Jag flyger och klarar mig bra. Ar bara lite radd och landningen gar fint. Jag vandrar till byte sa fort jag kan och mots av att jag ar forsenad. Incheckningen hade stangt och jag for alltsa inte flyga med bokat plan. Samma problem har drabbat en annan tjej fran Sverige (vi har visst gemensamma bekanta i Uppsala, ja varlden ar liten) och vi delar nu pa ett hotellrum pa heatrow. Tre mal mat i fin restayrant och British Airways betalar. Ingen storre skade skedd allta. Och eftersom jag trodde det varsta redan hant tar jag detta med ro. Storsta problemet ar egentligen hur jag skall fa tag i malariamedicin.

Pa aterseende!

 

Sussi

1 september 2008 23:44

Att resa är ett äventyr till slut brukar allt lösa sig!

http://www.smyckadegipskvinnor.se

 

malibrali

3 september 2008 16:15

Men gud... vilka äventyr, direkt:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...