Igår var det inskrivning på JMK. Vädret var fint och jag bestämde mig efteråt för att testa mitt lokalsinne. Tog en tvärgata rakt ned från institutionen och hamnade på Valhallavägen. Bra! Här känner jag igen mig tänkte jag. Och trodde att jag hittade till centralstationen från stadion. Det gjorde jag inte. Tankarna snurrade runt. Odengatan. Det känner jag igen. Då har jag nog varit här... Sveavägen? Här känner jag ju faktiskt igen mig på riktigt! Men hur kommer man till centralen? Östermalms torg? Det låter också bekant. När kan jag ha varit här då? Så slog det mig till sist. Att jag kanske inte alls varit på dessa gator. Att de bara lät så bekanta på grund av det dumma sällskapsspel jag allmänbildats (?) med under uppväxten. För hur skulle jag annars kunna gator i Stockholm som jag aldrig varit på?

Jag hittade fram till slut. Efter en tur på myrornabutiken-som-jag-bara-känner-igen-mig-vid-men-inte-vet-på-vilken-gata-den-ligger-på så frågade jag och fick en beskrivning som i alla fall gav rätt riktning.

Till afrika. Till mina barn. Till mina mammor. Till värmen och kärleken. De dråpliga samtalen på bussen. Skratten. Glädjen som fanns. Bland de som inte hade nåt. Alls.

Utvärderingsblanketten kom. Lite sent kanske? Det är ju trots allt snart åtta månader sedan jag kom hem. Åtta månader?! Hur fort kan tiden egentligen gå? Det känns inte alls som så lång tid. Och allt sattes igång. Trots att jag kommit in på drömutbildningen. Känner att jag äntligen är på väg. Nästan där. Så kommer tvivlen. Karriärsinriktad. Är det vad jag är nu? Vill jag det? Är jag sån? Och det luktar höst. Det påminner mig om att sverige är kallt. Trots att jag har så mycket mer vänner och familj här kan jag känna mig långt mycket mer ensam än jag någonsin gjorde där. Långt långt bort från bekvämlighet, sociala skyddsnät och familj. Samhällsklimatets fel. Utan tvekan. Jag måste tillbaka. Snart. Till barnhemmet. För jag minns. Vad Aunti Mercy på taket sade. You know Ida, before I hated white people. I really did. Bu now! I love you! Och kanske finns det lite hopp ändå. Att världen skall bli lite finare. Lite varmare. Lite öppnare.

Den subtila feminismen. Som så sällan finns i böckerna. Eller? Jag tänker att antingen märks den inte, eller så blir den för mycket. Sådär så att den liksom skriver läsaren på näsan. Och jag blir irriterad. För jag vet ju. Vilka skillnaderna är. Den subtila stör inte. Karin Fossums stör inte. För den lägger nog inte alla märke till. Den lagras bara. Långt bak. I det undermedvetna. Som något naturligt. Ett naturligt sätt att se på kvonnor och män. Mer som jämlikar.  

Se det som ett sommaruppehåll!

På min semester blir jag smutsig. Kåda. På byxorna och på händerna. Svart blev jag i ansiktet med. Det var nog när jag strök luggen ur ansiktet med de smutsiga handskarna.

Mamma har byggt en stenmur som behöver en grind. Så vi gick på skogspromenad med såg och sekatör och letade rätt på några lagom tjocka grenaratt ha till spjälor. Tänk vad roligt det kan vara att barka! Det gick så lätt när grenarna fortfarande inte hunnit tork. 

Det är så man skall semestra. Man skall göra saker. Med kroppen. Det är som att stadsstressen går ur på riktigt då. Det är som att hjärnan kopplas bort på riktigt då. Och så får man ju umgås med Mami och Papi med. Som inte kan sitta still några längre stunder.

Simmaren Stefan Nystrand diskuterar i DN proteinpulver och kosttillskott och sånt där. "Det är naivt att tro att en banan och smörgåsmacka räcker" säger han. Då är min fråga, vad sjutton är en smörgåsmacka för något?

Manlighet finns inte. I telefonens ordlista. Bra! För vad är manligt? Alfahannar och stora snoppar som hormonstinna tonårspojkar jag känner pratar om? Knappast.

Kvinnlighet finns. Typiskt! Jag som trodde att jag kunde få vara utan dessa två etiketter för en gångs skull. men nej, bara männen slipper undan. Som vanligt?

Dofter. Av längtan? Som påminner mig. Om vart man bäst spenderar en svensk sommar någonstans. På landet.

Imorse när jag cyklade till stan hade de slagit dikesrenen. Gräset hade varit långt så det luktade inte vanligt gräsklipp. Mer som nyslaget hö. Och jag kom att tänka på barndomens höskördar. De soliga. Inte hässjandet. Nej, de varma soliga dagarna med bad i den lilla plastpoolen medan de vuxna blåste in höet på rännet. Dax för nytt lass och vi hoppade upp på hörskrindan. Sen, det bästa av allt. När det nya lasset var fyllt och vi kunde klättra högst upp och lägga oss för att titta på molnen. Hela vägen hem guppade lasset. I takt med hästarnas kloppande, travande steg.

Hö skall alltid köras med häst och vagn. Det är bäst så. För miljön. Och för själen.