Nar vi kom hem fran jobbet var Mama Christine redan hemma fran jobbet. Jag tror hon ville saga hejda innan vi far. Tio ganger talade hon om hur tomt huset skulle bli. De ar bara tva i vanliga fall men med tre volontarer ar det som en familj igen forklarade hon. Kanske kan det bero pa att det ar lite mer liv da. Jag pratar mer oavbrutet an vanligt. Solen fungerar som en batteriladdare. Jag begriper inte var all energi kommer ifran, durecellkanin ar mitt nya efternamn tror jag. Men Mama Christine bara skrattar nar jag sager att hon kan passa pa att vila oronen. Hon ser det inte som ett problem. Skont det. Och jag lovar att jag skall forsoka vanja mig av med ovanan nar jag kommer hem igen.

Klockan sju skulle vi motas utanfor Hilton Hotell. Bussen skulle ga halv nio. Sjalvklart var vi bland de forsta nar vi anlande en halvtimme forsenade. Bussen kom ivag vid tio. Aven volontarerna borjar anvanda den kenyanska tiden. Vi var en grupp pa arton personer fran atta lander. Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien och Kenya sa klart. Nagravolontariska bekantskaper var nya och valdigt trevliga. Jag blir sa lycklig nar, manniskorna forstar mina ironiska skamt. Jag trodde i borjan att jag skulle ha humortorka anda fram till jul, men inte da. Aven Mama Christine forstar numera nar jag ar ironisk och skrattar gott.

Bussresan till Mombasa tar ungefar atta timmar och att sova ar nast intill omojligt nar chaufforen kor i hog hastighet over alla gupp. Ibland tavlade han med nagon han kande och jag letade efter baltet. Det fanns. Dessvarre inte sjalva fastet sa jag forlitade mig pa att Stefan var tillrackligt stadig sa att vi bada inte hamnade i mittgangen. Det var han. Vid helv sex var vi framme och paborjade farden mot Jana och vandrarhemmet.