Vi sov valdigt lange. For vi var hemma valdigt tidigt. Men folket var glada. Nar de dansar valdigt mycket och badar annu mer hinner de inte dricka for mycket heller. Mycket bra.

Sa vi begav oss till standen for ett sista dopp innan vi begav oss in till staden for att hitta en buss. Stackars amelie bevittnade en dodsskjutning fran sin matatu pa vagen till busstationen. Det hander hela tiden i det har landet. Och det varsta ar att jag borjar vanja mig. Jag blir avtrubbad. det ar laskigt.

Bussresan hem spenderades langst bak. Skumpigaste platsen och darmed ingen somn alls. Klockan fyra var vi framme och satte oss tillratta for att sova nagon timme. Man vill inte vistas pa Nairobis gator innan det blir just. Och man vill definitivt inte ta en matatu ut till Buru Buru. Annu mindre till det omrade vi bor i. Det ligger granne med slummen och ungefar en gang i veckan skjuts manniskor ihjal. I helgen var det en polis. En man som korde forbi oss nar vi promenerade till ratt matatu ropade: Mzungo, take care! De ar verkligen vanliga i detta land. Och samtidigt inte. Det ar antingen eller.