Får man verkligen skriva såhär? En argumenterande text mot en person? För det är väl det som det är?

När jag blir klar ska inte skriva så. Jag skall bli en snäll journalist. Även om jag publicerar på ledarsidorna, där den journalistiska etiken inte tycks gälla.

Idag var det tenta. Den sista i kursen. På vägen hem passerade jag biblioteket för att fira att terminen var slut. Med att rösta. När jag kom hem läste jag om att de stora partierna tappar och att de små ökar. Bra! Att Sverige förstått att man kanske inte kan rösta på samma i riksdagsval och EU-val. Att det är två olika saker. Med olika politik. Fast dumt att så få röstar. Men jag tror det ökar i år. För alla jag känner och har pratat med ska rösta. Beror det på att jag lever i en akademisk stad?

Tentaperiod är över och nästa tar vid. Puh, frågan är hur det gick. Jag som ägnade hela veckan åt studier på biblioteket känner att det ändå inte är säkert. Varför kan de inte formulera frågorna så att man förstår vad man skall svara? Som stickprov var det. Om specifika saker. Om Churchill. Och jag mindes inte. Var hade jag läst det? Eller var det något föreläsaren nämnde? Inget stort i alla fall. Men så viktigt. Då, i skrivande stund. Oavbrutet skrev jag, i fem timmar. Det gjorde så ont i handen efteråt. Men det borde väl räcka? Jag hoppas det.

Bara några veckor tills det är tenta igen. Sista! Men nu handlar det om internationella relationer. Och jag känner att jag är bra. Att jag trots allt lärde mig något förra året. För det här kan jag ju! Då kan man jobba mer. Det är bra. För hyran ska ju betalas, utan hjälp från csn.

Lillebror blir snart stor. Plötsligt känns det som vi är jämnårga. Konstigt.

Nästa vecka åker kombo till Berlin. Kvar blir jag. det är så tråkigt att bo själv när man egentligen är två. Alldeles tomt i lägenheten och ingen att prata med. Tur att M kommer. Tänk om jag blir ensam hela sommaren?! Då vet jag inte vad jag skall ta mig till. Det är nackdelen med studentstäder. Det blir så fasligt tomt när alla åker hem.

Hur blir hösten? Om inte Stockholm, hur gör jag då? Åka iväg igen kanske? eller läsa ännu en kurs? Det känns onödigt. Blir så mycket lån... Åh, varför får man antagningsbeskeden så sent!

Trots grubbel kommer solen och lyser upp mitt inre. Jag har saknat den. Trots att jag fick så mycket av den i höstas. Kanske för mycket tänker jag när jag hör om all hudcancer som ökar. Men det kanske inte är någon fara? Främst är det kvinnor i femtioårsåldern tror jag de sa. Och jag tänker på mamma. På den lilla tanten vid övergångsstället som visade sig vara hennes gamla klasskamrat. En av de som solade solarium på 80-talet. Nu så rynkig att hon tas för 70 istället för 45.

Det här är DN:s aprilskämt. Det måste vara det. Hade det publicerats imorn skulle jag trott på det. Utan att bli särskilt förvånad. För det är precis så urbota dumt att det skulle kunna vara sant...

Jag läser tidningen. Som vanligt till frukost. För första gången på många dagar är inte Wanja Lundby Wedin toppnyhet. Nej tillbaka i topp är ännu en bonus-härva. 5.7 miljarder. Miljarder! Och de flesta är män. Som vanligt. Det är ju vansinnigt. Säkerligen har de varit stressade och pressade, men det har nog de anställda tjänstemännen också varit. Och Hur många miljoner är skäligt? Gör de ett bättre jobb för att de får så mycket? Och är deras arbete med att sitta i möten hala dagarna och förhanlda om viktiga saker mer värt än alla andra yrken? Den ensamstående kvinnan som sliter dagarna i ända på ett ålderdomshem för 17 000 i månaden? Hur många procent är det av bank-nissarnas bonusar? Hur många procent är det av lönen? Bah! Jag orkar inte. Stänger av. Trots att det kryper i kroppen.

Det värsta är att jag inte kan bojkotta det. Jag menar, jag kan låta bli att köpa Nestles produkter. Eller Axas. Eller Äggen från burhöns. Men vart skall jag ha mina pengar? Hur jag än gör måste en vanlig bank vara inkopplad. Och jag hatar det! Att ingå i ett system jag inte sjäv har valt. Och som jag inte kan påverka. Det kryper under skinnet och jag får en känsla av instängdhet. Måste ut. Måste få luft.

Den här bloggen har blivit så annorlunda. Mot hur den var i början. Jag skriver bara när jag är upprörd. Och arg. Ledsen. Eller förbannad. Hur kul är det att läsa? Vart är lyckan någonstans? Alla små filosofier och betraktelser. Om isfläckar, lövhögar, staketstolpar och guppiga cykelvägar? Minns ni? Ni som har hängt med sedan starten?

Jag tror att jag har för mycket att göra. Jag måste bli sådär arg för att verkligen ta mig tid. Men nu är det vår och efter den 15 april blir nog sinnet lättare. Då ska jag blanda. Bubbelplast, Lycka och Samhällsengagemang. För man får inte sluta engagera sig. Världen kan alltid bli bättre. Måste bli bättre.

Varför dansar folk på högtalarna när man är på klubb? Sådär utmanande? Så att man känner sig som en porrklubbsbesökare? Och varför trängs de på Max? Som om det vore en konsert med The Tives...

Varför blir det aldrig strömavbrott i städer? Så man måste tända fotogenlampa och i vedspisen. Det är en sån dag idag. Då det skulle vara mysigt.

Vi hade strömavbrott igår. Kan man säga. Klockan halv nio stängde vi av musiken och släckte lamporna. Tänk vad bra det går att ha födelsedagsfest med levande ljus i stället! Inte alls för mycket mysfaktor som man kan tro. Jag tror jag ska ha Earth Hour oftare.

En bit in i föreställningen skall en bandspelare spela något. Musik tror jag. Ett alarmerande tjut sätter igång. Det slutar inte och jag börjar tänka att det kanske inte är meningen. Men nej, när det gäller Hassen Khemiri vet man aldrig. Så det ska nog vara så. Sedan kommer en tekniker upp på scen. Men jag är fortfarande inte säker på om det är fejk eller på riktigt. Tidigt i pjäsen anpassade de replikerna till Uppsala så varför skulle de inte kunna låna in en tekniker för att förvilla publiken? Ytterligare en tekniker kommer upp på scenen. Och ännu en. Nej det var inte meningen. Att det skulle tjuta sådär alltså. Och skådespelarna gör mer eller mindre bra ifrån sig vad det gäller att hålla spelet vid liv. Att hålla rollerna. Särskilt en utmärker sig. Manusförfattarens bror. Han börjar åka på stolar och underhåller publiken riktigt bra. Han tar fokus från teknikerna som kan jobba "ifred".  Ja, fett med cred till lillebror khemiri! Han var bäst. Hela tiden. Men jag blir oftast mest imponerade av sådana. De som gör stumma roller alltså. Att man kan synas mest utan att prata? Genom kroppsspråket. Och mimiken. För det där med mimik, det kan han!

Bra var det. Se den om ni har möjlighet. Och den berör. Hela kvällen hade jag en klump i bröstet. Hur kan man stänga ute någon ända in till slutet? Bara stänga ridån och vips! Så är han borta.