Igar var jag inbjuden med nagra andra volontarer till en kanyansk familj. Via nagon ungdomsgrupp som en av volontarerna ar medlem i. Klockan tolv var det sagt och trots att jag jag och Kirsten tappade bort oss tva ganger pa Matatun sa kom vi nastan i tid. Vad vi inta tankte pa var att det var afrikansk tid. Sa Almuth, Jordan och vi var ensamma gaster till klockan narmade sig tva. For sager du elva i Kenya sa betyder det att gasterna kommer runt halv ett. Tidigast.

Vid tre var det mat och jag var vid det laget utsvulten. Nu var vi ungefar trettio ungdomar i rummet varav fem var volontarer. Fran Sverige, Tyskland, Osterrike och Frankrike. Stamningen var hog och det spelades rnb pa gog volym. Precis som i matatuna. Det verkar vara den sortens musik som gar hem hos ungdomarna har. Det dansades och plotsligt sa klappade vardinnan i handerna. Det var dags for introduktionsrunda. Damerna forst sade nagon och instruktionerna lydde: namn, vart du kommer ifran, vad du gor och vilken civilstatus du har.

Jag borjade kallsvettas. Efter all uppmarksamhet till och fran jobbet sa borjar jag trottna pa att alltid beratta vilket civilstatus jag har. Och att alltid ljuga. Jag ar helt saker pa att det syns pa mig namligen. 

Varje gang en tjej i rummet sa att hon var sigel sa hordes ett: take a note boys! Men det var inte bara vi vita flickor som kande oss utsatta. De kanyanska flickorna svarade att de var lyckliga singlar, icke sokande singlar eller som en sa, mellan tva forhallanden.

Sa kom turen till mig. Jag kande mig fruktansvart utsatt. Vart tog allt jag larde mig under gymnasiets teaterlektioner vagen? Jag presenterade namn och det dar och satte mig ner. Hoppades att de inte skulle marka att jag inte besvarat den fraga som verkade vara den alla egentligen var intresserade av. Den fraga vars svar de egentligen lade pa minnet. Sa fort jag satt mig ner ropade alla: are you a single?!

Jag var tvungen att stalla mig upp igen ochy kande mig nu som en overmogen tomat (det ar orattvist att man inte ser nar afrikaner ar generade, forutom pa kroppsprak och tal. Jag fragade om jag var tvungen att svara pa fragan. Jag var tvungen att ha lite mer tid. Vad svarar man nar man vet att folk inte tro en nar man sager att man inte soker nat. Jag svarade i alla fall att jag var single, men att jag bara ar har for en kort tid. 

Puh! Sa var det over! For har hade det inte fungerat med en vit logn om en vantande pojke i hemlandet. De var for manga att ljuga infor.

Ar det alltid sa viktigt med civilstatus i det har landet fragade jag Lauretta nar jag kom fram.

- Ja, ganska. svarade hon. Men sarskilt eftersom du ar vit. 

Trots introduktionsrundan hade jag riktigt roligt! Att traffa afrikanerna pa detta satt ar det basta. Inte fullt sa mycket patrangande fragor om aktenskap som det garna blir i Matatun. Men det var inte slut dar. Vi skulle ta oss hem ocksa...

Det var mycket folk pa Matatun och Kirsten fick en plats pa satet snett framfor mig. Sa fort jag satt mig  petade nagon pa mig axel och jag horde ett: you look sa fine, whats your name? Jag svarade och tittade framat. Det brukar fungera, sarskilt som han inte var den som satt precis bredvid mig. Han fragade hur manga ar jag varit i Kenya (ser jag sa hemtam ut?!) och jag svarade artigt att jag varit pa semester har i tva veckor. Jag kande att det var bast att vara axtra forsiktig denna gang. Han sade att han bodde i Buru Buru och fragade varfor jag skulle dit. Jag svarade att jag skulle pa middag (att erkanna att jag ocksa bor dar var otankbart). Efter nagra mer you're so fine kom den, den obligatoriska fragan.

- Are you married?

- Nej, men jag har en pojkvan i mitt hemland.

- No, no you don't. (PANIK)

- Yes, I have. (i bestamd ton)

- Okay okay, I just want to be your friend (yeah right?!).

Antligen en liten lucka! Jag bad Kirsten att prata oavbrutet med mig sa att jag kanske skulle kunna bli av med denne beundrare. Och det fungerade. For ungefar tio sekunder. Sedan borjade pickandet pa axeln igen. och denna gang slutade det inte.

- Far jag folja med pa middagen? (vad sa han?! skamtar han med mig?)

- No.

- Why?

- Its not the right moment.

- Can I have your contacts? (vad i hela fridens namn, ger sig karln aldrig)

Annu mer panik, skulle jag behova bli otrevlig i tonen? Jag visste inte om jag skulle vaga det. Tank om han blir aggressiv? Sa jag sade i vanlig men bestamd ton, nej det kan du inte.

- Why not?

- I don't think it's a good idea, it's not the right moment.

Nu blev han tyst for nagra sekunder och Kirsten kunde ta tillfallet i akt och prata med mig. Vi var plotsligt inne i en till synes oerhort livlig diskussion. Allt i desperat forsok att fa karln att lata mig vara. Som tur var skulle han av nu (tank om det hade varit pa samma hallplats som vi?). 

- You really, really look fine. Nice to meet you. Velcome and have a great time here in Kenya. Bye.

- Thank you. Bye bye!

Nar jag kom hem var jag helt slut. Sa, fragan ar, skall jag skaffa mig en slat guldring att bara pa vanster ringfinger varje gang jag aker Matatu?