Pa eftermiddagarna nar jag kommer hem brukar vi dricka te. TVn ar paslagen och nyheter pa swahili rullar. Lauretta vill aldrig ha hjalp med maten sa det blir till att titta pa nyheterna (om man inte kan smita in pa rummet). Mama Christine ojjar sig over olyckorna i landet och tror oss inte nar vi forklarar att manga av problemen finns i Sverige och Tyskland med. Sedan pratar hon oavbrutet om olyckorna tills det ar dags for mat. Nu borjar nyheterna pa en annan kanal och har vi tur ar de pa engelska. Da har vi atminstone en chans att folja med. Aterigen ar det dags att prata om varldens problem. Efter maten ar det kvallste, mer TV och sedan ar klockan nio. Da brukar jag och Kirsten ga och lagga oss. Vi delar rum sa det har blivit ett knep for att slippa titta annu mer pa TV. Nu har Yokiku flyttat sa vi kan fa varsitt, men vi fortsatter att dela. Hade vi haft separata rum och gatt in till varandra hade hon undrat om nagot var fel. Battre da att hon tror att vi ar extremt kvallstrotta. Dessutom ar det bra med sallskap om man har hemlangtan.

Man orkar det inte. Aven om landet har enorma problem orkar man inte. Man maste se saker positivt! Man behover i alla fall inte titta pa samma elande flera ganger i olika versioner. 

Men idag gick Mama Christine over till grannen for att be med henne. Sa jag tog tillfallet i akt att stanga av TVn. Och vilken kvall! Precis som forra veckan. Nar Yokiku fortfarande var har. Jag larde mig sa mycket! Om japansk kultur. Om tysk och om kenyansk. For det ar ju sa vi lar oss om varandra! Nar vi pratar med varandra. Ni vet, de goda samtalen.