Alla barnen skall ha lika mycket uppmarksamhet. Sa ar det och sa maste det vara. Men det ar svart att inte kanna lite mer for an del av dem. Francis ar ett av dessa barn. Han ar alltid glad och ropar "Auntie" sa fort jag kommer in genom dorren pa morgonen. Han ar det av barnen somar mest intresserad av att lara sig prata och han harmar vad jag an sager. Och vad jag gor. Att sjalv fa kleta vaselin i anisktet innan det ar lekdags i solen ar dagens hojdpunkt. Faktum ar att han paminner lite om min bror som liten. 

Innan jag gar hem pa dagarna gor vi ett blojjbyte och satter pa dem pyamas. Ett ypperligt tillfalle att ge varje barn lika mycket uppmarksamhet, egen tid och narhet. Sa jag brukar ha dem i knat medan jag klar pa dem pyamasen. Francis satt i mitt kna och forsokte hjalpa mig med pyamasen. Sa tittar han upp pa mig och sager "Mama". Jag blev minst sagt forvanad. Aldrig har jag hort nagot av barnen anvanda det ordet. Inte papa heller. Jag svarade "No, auntie". "Mama" sade han igen. "No, auntie" "auntie" sa han da och skrattade. Men ah, det kandes... Jag kan inte beskriva kanslan. Jag blev bade glad och ledsen. Jag vill ta med honom hem. Men en bostadslos student kanske inte har de basta forutsattningarna for att ta hand om ett barn. Fast vad som helst forutom gatan ar battre an ett barnhem dar man slass tillsammans med femton andra barn om trotta skoterskors uppmarksamhet.