De har tagit min Francis! Jag fragade vart han skulle for han var sa fint kladd dar han satt pa golvet och sag forvirrad ut. Han forstod att nagot var i gjorningen. Jag fick ett mumlande svar fran skoterskan. Mombasa tror jag hon sa. Jag fragade om han skulle adopteras. Hon visste inte. Jag hoppas det! For hans skull. Men jag blev sa ledsen. Han har verkligen forgyllt mina dagar. Inget av de andra barnen ger sa mycket respons som denne lille prins charmig. Jag far verkligen se till att inte fasta mig for mycket vid dem. Men ah vad tomt det var! Patricia och Alonso var sa arga pa mig hela dagen. Jag vet inte vad det var for fel idag och de andra skrek mest. varfor skriker alla barn nar ett val borjat? Kan de inte ha varsin dag? Huvudet skulle helst vilja sprangas efter sadana dagar.

Lordagen spenderades med Mama Cs son Seamus. Han ar musiker och bandet skulle halla i en ovning i en kyrka. Det var roligt. Vi sjong sanger pa swahili och nagra pa engelska. och de andra pojkarna i bandet var trevliga. Skont med unga kenyaner sa att man far lite mer kulturutbyte an hemma i familjen.

Sedan fick vi folja med honom hem. Han bor hos sin aldre bror. Det bor fint. Aven med svenska matt. Brodern ar pilot sa han har kanske en ovanligt bra lon for att vara i Kenya. Vi tittade pa film och at pizza. Kenyansk pizza ar inte som svensk. Bottnen ar hard. Inte hard som i krispig. Hard som i for mycket mjol. Men tack vare palagg som inte kan jamforas med vegetariska pizzor i Sverige (jag sager bara champinjoner och kronartskockor pa burk) blev det bra. Och animerad film fran pixar ar alltid lika roligt. Jag ar helt overtygad om att det inte ar barnfilm. Det ar barnsliga vuxenfilmer forkladda till barnfilm for att legitimera tittandet.

Idag var en ovanligt bra dag. Jag var glad. Sa glad som jag inte varit hittils. Jag hade hur mycket energi som helst och hade verkligen ingen lust att titta pa nygeterna eller vara pa mitt rum. Jag fragade Mama C vad som planerades till middag och ifall jag kunde laga den. Ja visst svarade hon men lamnade mig inte ensam i koket for en sekund. Det var bara gronsaker som skulle frasas sa det var inget komplicerat alls men efter en stunds diskussion om ditt och datt insag jag att hon inte trodde jag kunde laga mat.

- Men jag har ju bott ensam i ett ar! 

- Verkligen? 

- Ja, och jag kunde laga mat innan dess.

- Va, vad sager du?

Att jag lagat mat tidigare maste hon ha glomt bort. Hon lamnade mig i alla fall ensam och jag slapp ha henne hangandes over axeln. Da knackade det pa grinden. Det var gasmannen som kom med mer gas till spisen.

- Iiidaaa, pleace open the gate for me?

Jag var fortfarande pa oerhort gott humor och skuttade bokstavligen ivag for att oppna. Dar stod en ung kille och laste sin cykel. Jag tog behallaren med gas. Han tittade lite underligt pa mig och jag fragade om han skulle ha betalt nu. Det skulle han sa jag gick fore in med gasen. Senare kom jag pa varfor han tittat. For att jag tog begahallaren sjalv. Jag ar kvinna och i afrika. det hander nog sallan. Han foljde efter och installerade gasen. Han sade nagot till Christine som skrattade och tittade pa mig.

- Vad sager ni om mig nu? undrade jag.

- Han undrar om han kan fa ta m,ed sig den glada och hjalpsamma flickan till sin by. 

- Nej tack! skrattade jag.

Jag borde ha svarat att min far inte har tillrackligt manga kor!

Sedan kom en man med gronsaker till imorgon. Jag blev aterigen utropad fran koket.

- Ja, vad ar det?

- Gronsaksmannen vill titta pa dig?

Nu var det inte lika kul langre. Jag kande mig plotsligt som en docka i en glasmonter. Eller nej, ingen glasmonter. En bur, sa att man kan ta pa mig.

Mama Christine fragar ofta hur vi gor for att halla oss sa smala i Sverige. Om jag har nagra tips. Jag forsoker forklara att alla inte ar smala i sverige. Att det ar manga fler i Kenya som ar smala (till och med magra) an i Sverige. I alla fall av de yngre. Sedan forklarar jag att vi har lite andra matvanor generellt. Vi ater lite mindre och ofta. (1-aringarna pa barnhemmet ater lika mycket som jag) "Aha, du menar Mzungo-style?" Med Mzungo-style menas normal portion med omtag. Om Christines dotter Lauretta ater mindre an vanligt en dag fragar hon alltid varfor hon ater Mzungo-style. "Bantar du?!" Om vi volontarer gar upp i vikt blir vardmammorna overlyckliga. Det betyder att de lagar bra mat.

Sa har ser en matdag ut:

06.45 Frukost:

Tre skivor vitt, sott brod (grovt brod finns inte att kopa) med nagot slags bordsmargarin pa. En kopp te. I basta fall en banan ocksa. Men den brukar jag ta med till jobbet. Man vet aldrig nar man kan behova extra energi.

Omkring 13.00 Lunch:

Ibland ris, ibland Ughali (mjol utan kryddor som kokas ihop till en torr massa. Det enda jag hittils inte tycker om i kanyansk matvag) med bonor eller gronsaker till. Ibland bade och. Oftast ar gronsakerna riktigt goda. Bonorna ar en sorja jag ater for att bli matt. Ibland ar det stenar i bonorna eller gronsakerna. Stora som tander. Da ar maten inte lika god langre och man hoppas att det finns en sparad banan i vaskan.

Runt 20.00 Middag:

Nu ar jag i regel vansinningt hungrig for det finns sallan mat hemma sa att man kan ata en macka eller sa till mallanmal. Som tur ar ar maten hemma riktigt god. Gronsaksroror i olika konstellationer med Chapatis (brod man steker), ris eller Mokimo (potatismos med gronsaker i).

Alla barnen skall ha lika mycket uppmarksamhet. Sa ar det och sa maste det vara. Men det ar svart att inte kanna lite mer for an del av dem. Francis ar ett av dessa barn. Han ar alltid glad och ropar "Auntie" sa fort jag kommer in genom dorren pa morgonen. Han ar det av barnen somar mest intresserad av att lara sig prata och han harmar vad jag an sager. Och vad jag gor. Att sjalv fa kleta vaselin i anisktet innan det ar lekdags i solen ar dagens hojdpunkt. Faktum ar att han paminner lite om min bror som liten. 

Innan jag gar hem pa dagarna gor vi ett blojjbyte och satter pa dem pyamas. Ett ypperligt tillfalle att ge varje barn lika mycket uppmarksamhet, egen tid och narhet. Sa jag brukar ha dem i knat medan jag klar pa dem pyamasen. Francis satt i mitt kna och forsokte hjalpa mig med pyamasen. Sa tittar han upp pa mig och sager "Mama". Jag blev minst sagt forvanad. Aldrig har jag hort nagot av barnen anvanda det ordet. Inte papa heller. Jag svarade "No, auntie". "Mama" sade han igen. "No, auntie" "auntie" sa han da och skrattade. Men ah, det kandes... Jag kan inte beskriva kanslan. Jag blev bade glad och ledsen. Jag vill ta med honom hem. Men en bostadslos student kanske inte har de basta forutsattningarna for att ta hand om ett barn. Fast vad som helst forutom gatan ar battre an ett barnhem dar man slass tillsammans med femton andra barn om trotta skoterskors uppmarksamhet.

Idag skulle jag folja med Mama Christine pa begravning, men det gick inte. De ordinarie skoteskorna skulle ivag nagonstans sa alla volontarer var tvugna att jobba fran tidigt tidigt till sent. Manga timmar och trott var jag. Femton ettaringar tar verkligen 150% av din energi.

Ett av mina barn blev adopterad idag. Plotsligt var han borta och nar jag var orolig att jagslarvat bort honom uta pa garden sa en av de andra volontarerna att han hade blivit hamtad av nagon. Det kandes lite konstigt. De kunde kanske ha talat om att han skulle aka atmindstone. 

Igar var det dags att ga till sjukhuset igen for att hamta resultaten fran i mandags. Jag var tvungen att byta Matatu i city och det var otroligt mycket folk. Bast att halla hart i vaskan tankte jag. Sarskilt eftersom jag var ensam. Och vit.

En dam fragade vilken buss jag skulle med och jag forklarade. Hon sa att hon skulle med samma och visade mig vagen. Jag holl hart i vaskan och gick pa bussen. Damen kom efter och satte sig bredvid mig.

- Sag du mannen som forsokte ta din vaska?

Oj! Nej, det gjorde jag inte. Men vilken tur att jag holl hart i vaskan. Och vilken tur att hon var dar. Hon hade lyckats ta tag i hans arm och det var nog det som raddade mig.

Pa kvallen igar kom Seamus. Christines yngste son. Han ar musiker och gav mig och Kirsten sin skiva forra veckan. Nar han kommer tittar inte Christine pa TV. Och gor hon det sa pratar han med mig i stallet. Toppen! Nasta vacka skall jag folja med pa deras rep. Och kanske far jag sjunga lite med dem med. Det vore kalas.

Pa eftermiddagarna nar jag kommer hem brukar vi dricka te. TVn ar paslagen och nyheter pa swahili rullar. Lauretta vill aldrig ha hjalp med maten sa det blir till att titta pa nyheterna (om man inte kan smita in pa rummet). Mama Christine ojjar sig over olyckorna i landet och tror oss inte nar vi forklarar att manga av problemen finns i Sverige och Tyskland med. Sedan pratar hon oavbrutet om olyckorna tills det ar dags for mat. Nu borjar nyheterna pa en annan kanal och har vi tur ar de pa engelska. Da har vi atminstone en chans att folja med. Aterigen ar det dags att prata om varldens problem. Efter maten ar det kvallste, mer TV och sedan ar klockan nio. Da brukar jag och Kirsten ga och lagga oss. Vi delar rum sa det har blivit ett knep for att slippa titta annu mer pa TV. Nu har Yokiku flyttat sa vi kan fa varsitt, men vi fortsatter att dela. Hade vi haft separata rum och gatt in till varandra hade hon undrat om nagot var fel. Battre da att hon tror att vi ar extremt kvallstrotta. Dessutom ar det bra med sallskap om man har hemlangtan.

Man orkar det inte. Aven om landet har enorma problem orkar man inte. Man maste se saker positivt! Man behover i alla fall inte titta pa samma elande flera ganger i olika versioner. 

Men idag gick Mama Christine over till grannen for att be med henne. Sa jag tog tillfallet i akt att stanga av TVn. Och vilken kvall! Precis som forra veckan. Nar Yokiku fortfarande var har. Jag larde mig sa mycket! Om japansk kultur. Om tysk och om kenyansk. For det ar ju sa vi lar oss om varandra! Nar vi pratar med varandra. Ni vet, de goda samtalen.