De har tagit min Francis! Jag fragade vart han skulle for han var sa fint kladd dar han satt pa golvet och sag forvirrad ut. Han forstod att nagot var i gjorningen. Jag fick ett mumlande svar fran skoterskan. Mombasa tror jag hon sa. Jag fragade om han skulle adopteras. Hon visste inte. Jag hoppas det! For hans skull. Men jag blev sa ledsen. Han har verkligen forgyllt mina dagar. Inget av de andra barnen ger sa mycket respons som denne lille prins charmig. Jag far verkligen se till att inte fasta mig for mycket vid dem. Men ah vad tomt det var! Patricia och Alonso var sa arga pa mig hela dagen. Jag vet inte vad det var for fel idag och de andra skrek mest. varfor skriker alla barn nar ett val borjat? Kan de inte ha varsin dag? Huvudet skulle helst vilja sprangas efter sadana dagar.

 

malin

2 oktober 2008 12:16

Ida!! Jag lyssnar på radion nu, eller i efterhand som du förstår, på datorn. Jag sitter här o gråter nu, tårarna började rinna helt okontrollerat när jag hörde din röst! En månad älskling, en hel jävla månad utan dej!
Saknar dej något så gruvligt, ska kolla på biljetter i dagarna, o hur jag ska vaccinera mej osv:)
Svarar på ditt mail så fort jag hinner, men nu ska jag springa till jobbet!
Puss på stortån!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.   Att turister blir...

Det är en park mellan mig och havet. Det är två hav mellan mig och dig.   Bli inte kvar, är du snäll. ...

Här...   ... pratar man om vädret. Mycket och ofta. ... har nästan varje hus en bastu. ... säger man inga istället för inte (Tex. Det blev inga så bra det här). ... frågar man inte vad man heter utan "vems flicka är du?" ... är människorn...

Jag städade skrivbordet och fann ett litet paket. En bunt kartongbitar, prydligt ihopsatta med ett gummiband. Ett kinesiskt pussel som jag fick för några veckor sedan av en man utan minne.   Han kom fram till oss på cafét och bad om några minuter...

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som ...