Nar vi kom hem fran jobbet var Mama Christine redan hemma fran jobbet. Jag tror hon ville saga hejda innan vi far. Tio ganger talade hon om hur tomt huset skulle bli. De ar bara tva i vanliga fall men med tre volontarer ar det som en familj igen forklarade hon. Kanske kan det bero pa att det ar lite mer liv da. Jag pratar mer oavbrutet an vanligt. Solen fungerar som en batteriladdare. Jag begriper inte var all energi kommer ifran, durecellkanin ar mitt nya efternamn tror jag. Men Mama Christine bara skrattar nar jag sager att hon kan passa pa att vila oronen. Hon ser det inte som ett problem. Skont det. Och jag lovar att jag skall forsoka vanja mig av med ovanan nar jag kommer hem igen.

Klockan sju skulle vi motas utanfor Hilton Hotell. Bussen skulle ga halv nio. Sjalvklart var vi bland de forsta nar vi anlande en halvtimme forsenade. Bussen kom ivag vid tio. Aven volontarerna borjar anvanda den kenyanska tiden. Vi var en grupp pa arton personer fran atta lander. Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien och Kenya sa klart. Nagravolontariska bekantskaper var nya och valdigt trevliga. Jag blir sa lycklig nar, manniskorna forstar mina ironiska skamt. Jag trodde i borjan att jag skulle ha humortorka anda fram till jul, men inte da. Aven Mama Christine forstar numera nar jag ar ironisk och skrattar gott.

Bussresan till Mombasa tar ungefar atta timmar och att sova ar nast intill omojligt nar chaufforen kor i hog hastighet over alla gupp. Ibland tavlade han med nagon han kande och jag letade efter baltet. Det fanns. Dessvarre inte sjalva fastet sa jag forlitade mig pa att Stefan var tillrackligt stadig sa att vi bada inte hamnade i mittgangen. Det var han. Vid helv sex var vi framme och paborjade farden mot Jana och vandrarhemmet.

Idag jobbade jag med mina vanliga bebisar igen. Jag begriper inte det har med att byta grupp var och varannan dag. Men chefen ar speciell och jag misstanker att min flytt beror pa att hon vill splittra mig och Amelie. Historien ar lang, men jag kan vara glad att jag inte ar den av oss tva som blivit syndabocken. Amelie ar enligt Tabihta en stark och manipulativ person och nu gor hon allt for att fa bort henne fran projektet. Men fenomenet ar inte nytt. Det finns manga historier 

Idag var Amelie sjuk och den ordinarie skoterskan pa sjukhuset med halften av mina barn. Maasi jobbar normalt bara pa taket med tvatten men var tvungen att hoppa in hos 1-2 aringarna idag. Hon gillar mig och kravde darfor att jag skulle jobba med henne. Skont att skoterskorna borjar smalta mer eller mindre. Men vilken tid det tagit! Och jag har fortfarande problem med nagra av dem som vagrar ge instruktioner pa engelska. Men jag vet att de kan prata engelska och de skrattar alltid efter att de gett samma order tre ganger. For de vet att jag inte begriper hela innaborden. Och kanske vet de hur otroligt dum man kanner sig nar man inte forstar. 

Barnen var trotta och sov nastan hela formiddagen. Maasi var hungrig och hamtade githeri. Det ar bonor och majs. Jag smakade men det smakade lite konstigt sa jag at inte sa mycket. En halvtimme senare var det dags att springa till toaletten. Efter att magen vant ut och in pa sig ett antal ganger och jag lag utmattad under en filt pa golvet blev det lite battre och jag kande att jag kanske skulle klara en skumpig resa med matatun. Nar jag kommit hem och fatt i mig lite yoghurt var allt som vanligt igen. Tur det. Jag har inte tid att vara sjuk lange. Halva tiden har snart gatt och jag har sa mycket jag vill hinna med att gora. 

Dagen vigdes at att leka turist. For ja, det var nog precis det vi var aven om ingen av volontarerna ville erkanna det. Vi bor ju har. Och jobber. Inga vanliga turister inte.

Vi tog oss till Ngong Hills som ligger en bit fran Nairobi. Kenyaner och volontarer blandat med en massa sol, varme och skratt. Just da kande jag att jag inte alls villaka hem. Inte an pa lange jag ar inte fardig har. Forhoppningsvis kanner jag inte likadant den 22 december.

Vi var tvugna att ha med oss en guide med oss upp pa toppen. Guide och guide. Han var snarare nagon slags sakerhetsvakt tror jag. Med ett stort hemskt gevar. Det finns inget som far mig att kanna mig sa osaker som dessa vapen overallt. Aven om det ar polis och vakter som bar de. Polisen ar korruption personifierad och jag skulle tro detsamma om vaktbolagen. 

Idag var vi lediga. Det ar Mois day. Sa dagen spenderades med Vanessa, som jag jobbar med, och forsok att hitta klader. Det gick inte sa bra, men trevligt var det. Och vi fann ett stalle dar man kunde dricka riktigt bra kaffe. Konstigt, jag som inte gillar kaffe. Men bara for att det ar svart att fa tag i saknar man det. Jag saknbar nastan Marabous vanliga mjolkchoklad. Den som fastnar som en flottig hinna i gomen.

Sedan bar det av till Host-broder (det far bli lite engelska for jag vet inte vilket svenskt ord jag skall anvanda) for att laga pizza. Mama Christine har ingen ugn sa det galler att ta tillfallet i akt att laga ugnsmat. Pizzan blev mycket bra och vi valdigt matta. Sedan tog sig en nagot reducerad styrka till Black Daimond for att dansa. Men jag blev lite besviken. Det var sa mycket vita dar. Nasta gang vill jag ga till ett annat stalle. Med lite mer kulturutbyte och inte sa mycket vastarlandska priser. Men roligt var det. Vi dansade och dansade. 

Dagen idag var ett aventyr. Igen. Ganska manga dagar ar det gar. Pa vagen till jobbet stannade matatun halvvags och sa att tureen var slut. Jag forstod inte varfor men eftersom det hander ibland sa tankte jag inte sa mycket pa det. Det kom ingen matatu sa vi borjade ga. En man hjalpte oss att hitta hela vagen till jobbet. det skulle aldrig handa i Sverige! Att du far hjalp av nagon som egentligen inte riktigt har vagarna forbi dar. Jag var lite skeptiskt, men mitt ute i slummen finns inget val. Vi var tvugna att lita pa honom.

Val pa jobbet insag vi att det var problem i Kayole. Tva av volontarerna fran en annan organisation var inte dar. De hade blivit tillsagda att inte aka. Oroligheter i slummen ar visst inte att leka med.

Vi fick hora att det hela berodde pa strejk. Matatukillarna maste betala 500 Ksh till polisen varje dag. Varfor ar inte helt klart men det har nog med trafikstockningarna att gora. Och poliserna stoppar titt som tatt bussarna och kraver pengar for att de har for mycket dekaler pa fonstren. Men alla matatus har detta sa problemet ligger i korrumperade poliser som vill ta tillfallet i akt och stoppa boterna i egen ficka. Idag hade de nog arresterat en kille och da blir det strejk.

Vi slutade en timme tidigare, innan rusningen borjar, for att undvika eventuella oroligheter. Efter en stunds paromenerande insag vi att det inte skulle ga nagra matatus fran de storre knutpunkterna heller. Alternativet var att promenera hem. Men sa kom det fram en kille och fragade om han kunde kora oss hem. Han var chef for en korskola och pratade med de kenyanska volontarerna. Eftersom alla skulle till Buru Buru och vi kunde dela bil bestamde vi oss for att lita pa honom.Efter en lang stunds vantan kom bilen och vi hoppade in. Da borjade nagon kasta sten pa vagen och mot var bil. En polisbil passerade. Full mundering och med maskingevaren i hogsta hugg. Jag blev livradd. Asynen av vapen gor mig verkligen nervos. Anledningen till att de kastade sten pa oss var for att de insag att korskolan skulle tjana pengar pa oss. De pengar som de skulle tjanat om de inte strejkade. Vi korde ut pa vagen for att motas av en stor lastbil som precis skulle dumpa ett lass jord pa korbanan. Vi hann stoppa honom sa att vi kunde passera. Sedan borjade antligen hemfarden. Den gick smartfritt och jag kande mig for forsta gangen lite sakrare pa grund av min hudfarg. Ingen skulle ta mig for att vara inblandad pa nagon sida i konflikten.

Vi betalade och killen slappte av oss utanfor grinden till var gata. Stackars Serena var helt slut, denna hennes forsta dag pa jobbet.

Idag flyttade Serena in. Hon ar fran Rimini och jag tycker redan valdigt bra om henne. Det kommer bli toppen att dela hus med henne resten av tiden. Mycket skratt.

Idag var en bra dag! Jag jobbade med Amelie som bytt till min grupp. Det var toppen. Karin ar trevlig, men pa den manad jag har varit har har jag lart mig om mig sjalv att talamodet ar lika med noll nar det galler klagande och pessimistiska manniskor. Hon har nog inte sagt ett positivt ord om landet sedan jag borjade jobba med henne forra veckan. Ibland kan jag riva mitt har. 

Calonso ar ett argt barn. Han ar arg mest hela tiden och jag har lite svart att hantera honom. Jag kanner honom inte tillrackligt val for att se vad som ar fel. Men jag tror att det ar understimulans. Han tycker battre om att leka an att sova, men det far han inte nar de andra sover sa han har valdigt mycket energi till overs. Det visar han genom att hela tiden rynka pannan i valdigt djupa (och otroligt gulliga) veck samtidigt som han plutar med munnen.

I morse gick Caro ivag for att diska. Innan hon gick sa hon at barnen att sova och de krop ner under filten pa madrassen. Tva sekunder efter att hon lamnat rummet krop halften omkring pa golvet. Jag insag efter en stund att det basta var att lata dem leka och forsoka halla deras uppmarksamhet inom rummets fyra vaggar sa att jag inte skulle behova jaga dem over hela vaningsplanet. Tretton bebisar pa en person kan vara lite val mycket. Som tur ar ar alla barnen i basta tittut-aldern. Sa genom att gomma mig i mitt forklade och leka tittut kan jag leka med alla barnen samtidigt. Problemet kan vara att man sedan har tre ungar krypandes runt benen som vill leka under forklade och kjol. Men det ar mest gulligt.

Nar Amelie kommit sov halften av barnen och resterande var upptagna med att klanga pa Amelie och i tvattkorgen. Utom Calonso. Han hade kommit pa att man kunde leka tittut i dorroppningen. Vi lekte och han skrattade sa att han nastan kiknade. Plotsligt sprang han fram (i den man man kan springa nar man knappt kan ga) och gav mig varldens bjornkram. Josses tankte jag, vad har hant med pojken. Senare under dagen kom han igen och kramade mig. Jag tror bestamt att han lider brist pa narhet. Det gor de nog allihop, men de flesta av dem har sokt sig till mig sjalvmant.

Tank vad lite man behover gora for att fa sa mycket tillbaka. Detta kommer sakert leda till att han klanger runt mina ben hela dagarna och att jag maste ge annu mer till de andra for att kompensera. Jag kommer att vara om mojligt annu mer trott nar jag kommer hem, men det gor ingenting. det ar det vart. Och det ar ju bara for tre manader.

I tisdags ringde radion och jag var i etern for forsta gangen sedan jag anlande. Jag tror att djungeltelegrafen gick darhemma. Alltid ar det nagon som lyssnar pa lokalradion.

Det var forsta gangen jag pratade svenska pa over en manad. Jag kunde inte hitta orden. Tank om jag kommer tat lata som Victoria Silverstedt nar jag kommer hem? Fanig svengelska. Fast utan den amerikanska accenten forstas.

Jag skriver dagbok pa svenska och jag skriver ju har, men jag pratar inte. Och oftast tanker jag meningen pa engelska och skriver den pa svenska. Ni anar inte hur ofta jag maste sudda och byta ut engelska ord! Marks det? Hur ar egentligen grammatiken?